Det är när man tyckte 8 km terräng var ganska jobbigt som man börjar undra hur man tänkte när man anmälde sig till FEMTIO kilometer terräng om tolv dagar…
Bilden brutalt lånad från Markusloppets facebooksida. Fotograf: Åsa Eriksson.
Kollar in på startlistan till Markusloppet. För att se vem som är med och hitta eventuella springkompisar som håller samma fart. Men mest för att jag är nervös att komma sist och liksom vill hitta någon som jag vet är überlångsam…
Hittar ingen sån. Hittar heller knappt några tjejer alls. Bara åtta stycken förutom mig. Varav en som jag vet inte kommer att starta.
60 killar. 9 tjejer. Hur kommer det sig? Är tjejer fegare eller helt enkelt bara mindre korkade? Just nu känns det som att just korkad var en egenskap man behövde för att anmäla sig. Och jag råkade visst ha den…
Efteråt kommer jag dock känna mig smartast, stoltast, kallast och hungrigast i världen. Ni vet den där känslan. Längtar redan!
4 Kommentarer
Rund är också en form!
19 oktober, 2015 kl 15:39Du är MODIG, Anna!! :-)
Men känner igen det där. Ofta blir det färre tjejer ju längre terränglopp. Jag vet faktiskt inte varför det är så.
Kanske för att killar (ibland) överskattar sin förmåga, medan tjejer istället underskattar sin?
andreas
19 oktober, 2015 kl 18:49Du lägger bara i din självsäkra autopilot sen är det bara att njuta av skåneleden! Lycka till i helgen!
Pernilla
20 oktober, 2015 kl 06:18vilket helg äventyr ;)
Mia
20 oktober, 2015 kl 08:15Men det är ju det som är grejen med sådana där utmaningar. Det ser sjukt stört ut på papperet och så fixar en det ändå. Heja Anna! Kommer ihåg mina känslor inför Tjejmarathon, som till slut blev 56 kilometer kuperad terräng. Hade som vanligt inte sprungit några långpass innan… Haha. Kör hårt! Eller lugnt och metodiskt kanske…