Alla för alla goes Helsingborg terränglopp

Åtta kilometer. Det är den sträcka jag vanligtvis behöver för att bli varm i kläderna. Att starta motorn. På Helsingborg terränglopp är hela distansen 8 km och knappt lönt att byta om för…

Morgonpigga gänget!

Nu visar det sig ganska snart att terrängloppet i fråga bjuder på en del branta backar och det är nog tur att jag trots allt bytt om. Med två minuter till start sitter jag på loppets enda toalett. 20 sekunder EFTER start inser jag att jag glömt att sätta på klockan. Så där härligt orutinerad som bara jag kan vara.

Vi startar uppför och i min iver att komma förbi en dam i för stor jacka trycker jag på lite väl hårt. Bara några minuter in i loppet känner jag redan mjölksyra i benen. Bra tänkt Anna. Sen flyter det på. Som vanligt hamnar jag stundtals ensam och övergiven, och då är det lätt att glömma att det faktiskt är lopp jag springer. Såsar till lite och glider in i träningspuls. Får gaska liv i mig själv och försöka hitta loppkänslan. Passerar startområdet fyra gånger innan mål, där highfajvande barn och applåderande vuxna får igång mig igen.

Kommer in som fjärde tjej men vet inte hur många av de framför mig som sprungit i samma klass (motionsklasen). Med manuell tidtagning kan man ju få vänta ett tag på resultatlistan…  Eftersom jag både missat att starta klockan i tid OCH att stänga av den har jag inte heller någon koll på tiden. Två fel av två möjliga och snart är det läge att tatuera in ordet KLANT i pannan.

Anyway.Det är ett mysigt lopp i all sin enkelhet. Manuell tidtagning, ingen vätskekontroll och bara ett glas vatten i målgång. Därför också tillräckligt billigt för att plånboken ska tillåta en EXTRA startavgift till Alla för alla.

Så. Nöjd med att jag bytte om. Nöjd med mitt bidrag till UNHCR. Och förvånad att benen är burrigare efter 8 km än vad de brukar vara efter halvmarathon. Fart dödar. Och uppförsbackar.