Grejen med långpass

Halva grejen med långpass är känslan av trötthet efteråt. Att sätta sig ner i solen, äta något gott och snacka med sitt löparsällskap. Dela upplevelsen och njuta av den liksom en gång till. Fast det där händer bara när man är på löparläger.

Foto 2015-07-12 21 54 18 Häng efter ett annat långpass… (Foto: Andreas Löfstrand)

I verkliga livet springer jag mitt långpass. Oftast ensam och på en runda jag känner som min egen bakficka. Kommer in genom dörren klockan 11.13 och inser att jag ska sitta i bilen 17 minuter senare för att hämta hem dotter. På sjutton minuter ska jag stretcha, duscha, äta för återhämtning och gärna hinna vila lite med fötterna i högläge. Jo tjena.

Det får bli raggardusch under kranen igen. Svabbar bort värsta svetten och hoppar i första bästa kläder.  Inser när jag fått på de turkosa shortsen att de rosa kompressionsstrumporna fortfarande är på. Ser ut som Alexander Bard.

Vet dessutom att det kommer ta minst fyra av mina sjutton minuter att få av eländet. Tar Fredrik till hjälp och passar dessutom på att beställa en cappuccino som han får sno ihop med andra handen.

Av stretchen, högläget och glassandet i solen blir det inget. Nu sitter jag i bilen, lagom svettig och med håret i post-run-frilla. Cappuccinon har jag nätt och jämt svalt och än mindre har jag delat min upplevelse med någon. Har inte ens berättat var jag sprang och hur rädd jag blev för den där fågelskrämmande mannen utan huvud som satt på en bänk längs rundan.

Hämtar dotter och återvänder hem. Dotter ska ha avskedsfest för 13 kompisar och det är en del att fixa. Micrar lunchrester och slänger i mig i farten. Sen börjar dagens kraftansträngning. Att blåsa 30 ballonger, dekorera tält, skära grönsaker, förbereda maten, städa, tvätta och dammsuga…Ja ballongerna var nog ändå värst. Syreskuld och yrsel.

Fem timmar efter mitt långpass har jag fortfarande inte suttit ner, med undantag av tiden i bilen. Benen är trötta och fortfarande känner ingen till mannen utan huvud. Ingen muskel är stretchad och solen har gått i moln.

Bättre lycka nästa långpass…

3 Kommentarer

  • Svara
    Rund är också en form!
    18 juli, 2015 kl 17:19

    Herregud människa. Att du orkar?! :-o
    Du får försöka ställa klocka på en timme tidigare nästa gång det är kalas… ;-)

    Kram M

  • Svara
    Lisa
    20 juli, 2015 kl 09:13

    Åh, vad skönt att det är fler än jag…förvisso går mina långpass mycket långsammare (men håller förvisso på i längre tid ;-) ) men jag hinner rätt sällan göra något långsamt och vilsamt efteråt, ofta går jag faktiskt på ett 16timmar långt och rätt ansträngade nattarbetspass.

    • Svara
      Anna
      20 juli, 2015 kl 12:19

      Tyvärr är det ofta så det måste bli för att få ihop det. Men man märker när man är i väg och återhämtar sig enligt regelboken, hur mycket mer man orkar! Och att benen aldrig blir slitna hur mycket man än springer :)

    Kommentera