Race report: Göteborgsvarvet 2015

Att springa Göteborgsvarvet 2015 blev lite av en spontangrej. Skulle till Göteborg i annat ärende och tänkte att jag lika bra kunde köra veckans långpass i sällskap. Kommer över en startplats med villkoret att springa fortare än 1:40, så att personen som lånar ut sin nummerlapp inte seedas ner till nästa år.  Jag lovar att  fixa det om jag inte bryter fötterna…

Åker upp till Göteborg med tåg klockan 07:05. Alldeles ensam. Tänker att det ska bli långtråkigt men njuter hela dagen. Läser Markus Torgeby på tåget. Överfalls av bästa löparskorna på mässan och spontanshoppar när ingen kan bromsa mig. Hänger i solen och studerar folk. Njuter av min egotid hela vägen till start.

13.22 går startskottet och på det fjärde steget inser jag att jag knutit skorna för löst. Känns som jag ska tappa skorna och hoppas att fötterna ska svälla lite på vägen. Det är inte alls så trångt i starten som jag föreställt mig. Trots att jag startar några grupper bak flyter det på fint. Men min löpning flyter inte. Jag rusar med i ett tempo som känns väl fort men jag lyckas inte hejda mig. Brukar aldrig gå i den fällan och jag gissar att det är rädslan att inte leva upp till 1:40 som stressar mig. Vill ju inte förstöra för någon…

Det tar nio kilometer innan jag lyckas hitta min fart och min känsla. Min andning och rytm. Fötterna som fortfarande inte svullnat glider rundor i mina skor. Det bränner av friktionen men jag väljer att inte fästa någon vikt vid det. Jag har ju rytmen nu, det flyter.

På Götaälvsbron börjar magen ge sig till känna. Det kniper. Inte värre än att jag springa på som vanligt men det gör mig rädd för att dricka och äta mina gels. Som tur var är jag van att springa utan både vatten och energi så jag låter mig inte stressas.

På avenyn upplever jag trängsel för första gången. Jag har svårt att ta mig fram i den fart jag vill och slösar kraft på att sicksacka mig fram. Nästan framme vid Poseidon hör jag någon ropa mitt namn. Vänder mig om och upptäcker släktingar till Fredrik som vinkar! Blir så glad att jag springer in i en farbror…

Håller mig på benen och lyckas ta mig sista biten mot Slottskogsvallen utan att stå på öronen. Stämningen är galen sista kilometerna och det knottras på armarna.

Går i mål på 1.35.55, mer än två minuter sämre än mitt Göteborgsvarvspers, men jag är ändå nöjd. För jag seedar inte ner någon och tiden är gjord utan någon som helst fart-träning. Nu är jag grymt sugen på att se vad lite intervaller kan göra till nästa år…

Så avslutar vi med dagens jobbiga:

Att byta om på bajamaja, dvs balansera på ett ben, försöka ta av en kompressionsstrumpa med kramp i bålen och hålfoten samtidigt. Gör om det om du kan! Utan att sätta ner foten på det äckliga golvet…