Om jag får välja själv springer jag mina pass klockan 10. Då har jag ätit (och smält) frukosten och kommer hem lagom till lunch. Jag slipper ställa klockan och jag slipper slåss med mörkret. Tänker jag. Idag hade jag inte möjlighet att välja själv.
Tidig morgon är den lucka som finns, och jag tar den. Utomhus är det öde, jag är ensam med mina steg och mina andetag. Innesluten i en rofylld bubbla avverkar jag kilometer efter kilometer. Kommer till handbollsmatchen lite svettigare än alla andra föräldrar, men det finns ju fullt med omklädningsrum som löser just det problemet.
Ångrar mig? Not so much!
4 Kommentarer
Kari
14 december, 2014 kl 13:16Man kan ju inte ångra något som är så fint!
Nina
14 december, 2014 kl 17:28Inget att ångra. Någonsin. Älsk på transportlöpning!
Sarah Jaxell
14 december, 2014 kl 20:35Jag var ute kl 6 efter en och en halv timmes sömnlöshet då det enda jag kunde komma på att göra var att ta en timmes morgonpromenad. Jag mötte tidningsbudet och en hundägare + hund. Riktigt rofyllt!! Ångrar ingenting.
Gert
15 december, 2014 kl 11:59Av det andra fotot att döma var det vått i spåret.Man får ju ut mera av dagen när man är tidigt uppe.
Inte så ofta i mitt fall.