Helsingborg marathon 2014 – race report

Det var längesen jag sprang marathon på riktigt. Alltså utan promenader och fikastopp längs vägen. Och jag måste erkänna att jag lite hade förträngt den här känslan efteråt. Den underbara tröttheten och värken i kroppen. När varje steg känns som hundra och man blir trött av bara tanken på att ställa sig upp. Nåväl. Springa var kul. Här kommer race-rapporten.

Bild lånad från Helsingborg marathons facebooksida.

Starten går klockan 10 och jag känner mig som vanligt lite kissnödig fastän jag redan hunnit in på bajamajan två gånger, senast för 20 minuter sedan. Som tur är glömmer jag fort när jag väl rullat i gång benen. Kilometrarna tickar fort i början, det är ett härligt flyt med såväl medvind som svagt utför. Vid 1,5 km lämnar jag Fredrik och sätter av på egen hand. I sällskap av självaste Stålmannen som råkar hålla precis mitt tempo. Att springa bredvid Stålmannen är värsta partyt. Alla hejar, barnen blir eld och lågor. Jag suger åt mig av energin även om jag just då har fullt förråd.

Coolaste bilen. Jag vill också ha en Oatly-bil…

Har inte något mål för dagen men tänker att 3:45 kunde vara lagom. Att spara lite till New York. Men kilometertiderna under den första milen pekar snarare mot 3:30. Dock vet jag att både uppförsbackar och motvind väntar, så jag låter mig inte luras…

När vi svänger upp i motvinden går farten ner och det känns lite mentalt jobbigt. Jag får utöva självpepp någon mil där på mitten.  Vid 22 km händer det något helt crazy. Banan leds in på Helsingborgs Arena. Därinne är det mörkt och i mitten håller Cirkus Scott generalrepetition inför kvällens föreställning. Publiken jublar och jag känner mig som cirkusens huvudattraktion. Får nästan gåshud och när jag kommer ut på andra sidan inser jag att jag dragit upp tempot lite VÄL mycket. Slår i bromsen och återgår till mer normal fart. Önskar ett cirkusbesök till på målrakan, grymmare stämming får man leta efter!

Annars springer vi vackert. Genom parker, bostadsområden och skog. Förbi slott, hav, grisar och kor. Vid 36 km väntar Serpentinbacken. Väntar mig en Abborrbacke delux men möts av en ganska överkomlig historia. Här efter har folk börjat gå och jag får njuta i omkörningsfilen. Även om jag själv tappat en hel del fart på slutet har andra helt uppenbarligen gjort detsamma. Nerförsbacke mot mål borde kännas lätt men efter 38 km är ingenting gratis. Försöker hålla ett lätt löpsteg ända in i kaklet och av omgivningens kommentarer lyckas jag helt ok. ”Så lätt det ser ut” och ” Hon såg ju inte ens trött ut” hör jag bakom mig och tänket att skenet bedrar…

 

Kommer i mål på 3:32:26 och är galet nöjd med tiden. Min tanke var att ha en trevlig upplevelse utan att för den skull slöa, och precis så blev det. Banan var dessutom inte plättlätt utan från och till ganska kuperad. Gissar att det trots allt är Serpentinbacken som burrar i mina ben just nu…

Det här är min första marathon som inte är Stockholm marathon. I jämförelse med Sveriges största marathon tycker jag Helsingborgs premiärmara står sig jättebra. Jag är nöjd med i princip allt och ger arrangörerna full pott!

Och sist men inte minst: tack alla som hejade på mig längs banan. Ni anar inte vilka extrakrafter det ger!

Belöningen!