8 km snabbdistans var det tänkt. Ja det blev det också, även om det är tveksamt om farten kvalar in under benämningen snabb…
Vet inte vad som gick fel. Jag tryckte på vad jag hade, flåsade som en blåsbälg, men kom liksom inte framåt. Först tänkte jag att det berodde på motvinden, men när jag bytt håll och känslan var densamma föll den teorin. Andra teorin var underlaget, ni vet grus… inte alls samma studs som asfalt. När jag sedan kommer ut på en asfaltsträcka i medvind och farten inte ändras en millimeter får jag slut på bortförklaringar.
Det var en SÅN dag bara. När jag trots att jag tog i vad jag kunde inte lyckades hålla snabbare fart på 8 km än vad jag sprang ett helt marathon på för ett par år sedan.
Surt så klart men inget att deppa ihop över. Nya tag en annan dag.
5 Kommentarer
traningsgladje
28 augusti, 2014 kl 13:28exakt så var det för mig igår. så sjukt trött. orkade ingenting. allt var miserabelt. tur det heter dagsform och inte förevigtform.
Kari
28 augusti, 2014 kl 14:25Jag brukar tänka att det inte finns dåliga pass, däremot pass som bygger mer eller mindre pannben. Själv sprang jag fyra kilometer och var helnöjd eftersom det var första löpturen på två veckor efter att ha överansträngt fotleden under Ångaloppet.
Helena
28 augusti, 2014 kl 18:14Löpning i ett nötskal. Nästa gång flyger du fram!
Daniel
29 augusti, 2014 kl 05:30Samma sak här! Fast det är bara att hålla ut och inte titta för mycket på klockan när man springer. Det vänder! Det gör det alltid!
Gert
30 augusti, 2014 kl 10:12Hej Anna.Jag tror du har haft andra tankar i bakhuvudet.Helsingborgs marathon,barnloppet och kanske Fredriks lopp.Sådant kan ju ha inverkan på det man gör.