DNF och modet att lyssna på kroppen

 
Glad så länge det varade…

Fredrik har sedan förra lördagen cyklat etapplopp i Alperna. En dröm han haft sedan länge och något han satsat allt på. Många långa timmar på trainer i garaget under vintern. Omvägar till Frankrike och Norge för att smaka på bergen som saknas här hemma. Han har aldrig varit så vältränad och förväntningarna var höga.

Loppet är ett etapplopp över galet många och höga berg. Han har varit så utpumpad emellanåt att man hört gråt på rösten i telefonen. Så utpumpad men ändå så inställd på att fortsätta.

Igår kraschade han. Föll på en sten och slog upp ett djupt jack i kindbenet. Inte värre än att han kunde fortsätta resten av etappen, de återstående 9 milen till mål. I morse vaknade han med hög feber och tvingades till DNS. DNS på etappen och därmed DNF på hela tjottaballongen.

Klockan 06 ringde han för att få råd. Skulle han starta eller låta bli? Lyssna på kroppen eller pannbenet? Fast innerst inne hade han bestämt sig. Jag behövde inte komma med några pekpinnar. Feber är inte att leka med. Och det är inte söndagscykling vi snackar om heller.

DNS blev det och därmed är tävlingen över.  Morgondagens etapp kan han cykla utom tävlan, ifall febern är borta.  Dröm i kras men det är inte det som är viktigt. Det viktiga är allt ALDRIG riskera sin hälsa och träna/tävla med skit i kroppen. Jag är stolt över hans modiga beslut. Och jag vet att han hade fixat hela loppet om det inte vore för en sjukt onödig sten!

All cred till dig, bäste man!