Att inte vika ner sig

Jag hade långpass på agendan i morse. När jag slår upp ögonen kl 06.30 ÖSER regnet ner. Det tar emot lite men jag är fast besluten att gå ut. Innan jag hinner få på mig kläderna börjar det åska, och där går liksom min gräns. Jag vill inte vara ute när det åskar. Förvisso är den en bit bort men på ett långpass kan ju det mesta hända. Åskan och blixten hinner ju både komma ifatt mig, slå ner i mig och passera…

Men jag viker inte ner mig. Inte för något så simpelt som dåligt väder. Bestämmer mig för att ta bilen till vår lilla skogsslinga. Den är dryga kilometern lång. Jag laddar. För 27 varv!

På så vis kan jag bryta om åskan kommer närmare. Krypa in i bilen och pausa lite. Och fortsätta när den dragit förbi. Jag är safe men behöver inte ställa in.

Tänker att om jag inte tittar så noga när jag springer så kommer jag inte tröttna på omgivningen. Sätter in suddfokus på ögonen och kliver in i min egen värld. Efter 200 meter möts jag av vattenpölen ALLAN. Den är omöjlig att passera torrskodd och ett par minuter in i passet är jag dyngsur om fötterna. Inte lönt att hoppas på att torka, jag ska ju passera den 26 gånger till…

Efter tre varv lättar det på himlen och det börjar se hoppfullt ut. Chansar och ger mig iväg på en liten runda utanför slingan. Ju längre jag springer desto ljusare blir det och plötsligt befinner jag mig i Lund. Tittar höger men ångrar mig. Ser moln så svarta att jag blir rädd. Ångrar min utflykt och börjar planera överlevnadsstrategier. In case of åskoväder.

Har olika tillflyktsmål längs vägen. Där jag kan gömma mig om det skulle behövas. Tunneln under 108:an, busskuren mellan Lund och Fjelie. Kyrkorna i Fjelie och Flädie. Hönshuset i Stävie…

Men det svarta molnet väljer en annan väg (uppenbarligen Malmö…) och jag kan fortsätta hela vägen hem i lugn och ro. Så nöjd med min tjuriga skalle. Som vägrar ställa in. Som hittar lösningar när det verkar kört! Utan den hade jag legat under filten en dag som denna. Och det hade ju varit onödigt, det kom ju ingen blixt!