Jag har sprungit vilse på de flesta platser. I mikroskopiska skogar och på rundor som bara går rakt fram och tillbaka. Men jag hade fram till idag aldrig varit vilse i ett medeltida slott. Nu har jag…
Vägen tillbaka från bergen passerar ett slott och ett helt gäng trånga gränder och trappor i anslutning till detta. Jag har programmerat min Garmin så jag har ett spår att följa för att hitta min runda. Safety first liksom.
Mycket kan man säga om min gps-klocka men den är inte diskret. Den låter som tredje världskriget varje gånge den vill säga något viktigt. I de trånga gränderna tappar den satellitmottagningen. Den burrar till och skriker UR KURS. Två sekunder senare är det BANAN HITTAD som jag med buller och bång görs uppmärksam på. Och så håller den på. Hela tiden. Turisterna på slottsvandring tittar lite konstigt på mig och jag beslutar mig för att stänga av klockan tills jag hittat ut.
Om jag ändå hade hittat ut…
Gränder åt alla håll och ingen leder ut. Hur jag än springer kommer jag tillbaka till samma plats. Finns inte en chans att hitta tillbaka till mitt spår, då ingen satellit i världen göre sig besvär i ett medeltida slott. Snurrar runt minst en kvart innan jag äntligen hittar vägen ut.
Det var varken första eller sista gången jag sprang vilse, men förmodligen den coolaste! Vilse på ett slott. Hur låter inte det?
2 Kommentarer
charlottasofia
26 juni, 2014 kl 17:29Haha, oj! Jag har ingen gps-klocka och gillar inte att springa med lurar utan har ljudet på på runkeeper och tro på sjutton om det inte alltid är när jag springer förbi folk som den där rösten bestämmer sej för att deklarera högt hur långt, länge och snabbt jag sprungit. Brukar alltid få förvirrade blickar då :-)
Nina
27 juni, 2014 kl 08:27Spänning i livet