Malmömingel

Det är kul med  lokala lopp som Malmömilen. Där det känns som man känner hela världen. Man går några steg, stannar och pratar, fortsätter fram, hittar någon ny att mingla med. Det är halva nöjet med loppet, bara att träffa alla.

Att springa sen är ju kanske inte lika mycket nöje… i alla fall inte när det gäller skräckdistansen MILEN. Jobbigt från början till slut. Eller inte riktigt, första kilometern är ganska behaglig. Det går liksom inte att ta sig fram och jag får snällt lägga mig i ett rätt behagligt tempo. Efter tre kilometer kommer motvinden och den dödar. Dessutom ligger jag rätt ensam då, utan bredaxlade killar framför som kan ta vinden till mig. Blåser som en vante. Längtar in bland husen.

 
Med fötterna på jorden innan loppet. Sen blev det flyga av…

Väl inne bland husen blir det varmt istället. Vetetusan vilket som är bättre. Svalkar mig i vattenduschar och längtar in i skuggan. Inne i skuggan kommer kullerstenarna… aldrig får man vara nöjd. Kullerstenar är det värsta som finns. Faktiskt värre än både motvind och värme. Men nu är det inte långt kvar. Peppas av Friskis-folket vid 8 km som har energi så det räcker till hela startfältet och lite till.

Kommer i mål på 43:54, en minut snabbare än jag trodde, men långt i från den form jag önskar. Jaja. Jag låg på bår för två månader sen. Jag är nöjd.

 
Kjolmaffian

I morgon väntar utvärdering av racedots. Det blir spännande läsning. Stay tuned…