Där satt den!

Började med lite styrka i trädgården idag. Upptäckte att axeln samarbetade till den milda grad att jag kunde utföra regelrätta armhävningar på knäna. Utan att behöva peta upp rumpan och lasta bak vikten i benen. Upptäckte att jag lyckades lyfta en fyrakiloshantel vilket var omöjligt bara i förra veckan.

Mitt i lyckoruset började jag drömma om yogahundar och kunde liksom inte behärska mig. Klickade in mig för en prövoperiod på Yogobe och satte igång. 30 minuter av trevande och utforskande. Skulle de gå? Skulle det inte?

Över förväntan I must say. Men stelt som attan. Känns att det var länge sen. Men vad gör väl det? Yogan är inom räckhåll. Bra mycket tidigare än jag vågat hoppas. Min axel kommer inte ta några år att läka, den är på G. Jag känner det. Och vad vetenskapen än må säga så tror jag det är löpningens förtjänst. Min axel har aldrig fått stelna till, den har fått hänga med mig på äventyr, skakas i takt till mina löpsteg och fått en blodgenomströmning den aldrig sett skymten av hemma på sofflocket.

Så. Otroligt. Tacksam.