Jag har sprungit milen i Skrylle minst ett par miljoner gånger. Att jag ändå lyckas komma vilse är väl ett tecken på hur väl jag kopplar av i skogen. Låter tankarna flöda fritt och liksom glömmer att jag springer och vart jag är på väg.
Hittade lite vatten som såg fint ut. Sen insåg jag att just det här vattnet har jag aldrig sett tidigare på den här rundan…
När jag försökte hitta rätt hamnade jag här… Så kul men så synd på nya skorna…
Fördelen med att ha lokalsinne som en guldfisk är att jag kunde springa samma runda baklänges sen utan att känna igen mig och bli uttråkad…
Guldkantad start på fredagen alltså. Nu kavlar jag upp ärmarna och filurar vidare på en nybörjarkurs i löpning. Man får passa på när man väl fått ut tummen. Så den inte fastnar igen!
Till den andra kursen har bokningarna börjat trilla in. Vänta inte för länge om du vill vara säker på en plats!
4 Kommentarer
lina
23 maj, 2014 kl 14:46Haha samma här, om jag springer en runda baklänges så kommer jag lätt vilse :)
Nina
23 maj, 2014 kl 16:19Härligt med baklängeslöpning pch guldfisksminne! Förgyller tillvaron och inte minst höjer upplevelsenivån :)
Rund är också en form!
23 maj, 2014 kl 17:46Haha! Underbart…. (Och tycker ofta det blir en ny runda om jag vänder och springer samma väg till baka). Vi kan bilda glada guldfiskarna trail-club? ;-)
PS. Hur är skorna? *nyfiken!!*
Anna
23 maj, 2014 kl 17:59GGTC – låter som en plan :)
Det var första gången jag använde skorna och det var på ett väldigt tillrättalagt, platt och jämnt motionsspår. Så vad gäller greppet kan jag inte uttala mig. Kändes sköna men lite klumpigare än xtalon 212 som är mer mockasinlik och nära marken. Jag får rapportera mer när jag testat dem på lera, rötter, stenar och spänger :)