Jag bryter ihop ibland. Av simpla saker som att det är svårt att klä på mig. Att jag behöver hjälp att knyta skor och fixa mellanmål. Tårarna är alltid nära och jag reagerar annorlunda på saker och ting. Som när dottern säger att det sitter i mitt huvud, att det handlar om inställning. Då gråter jag en skvätt. Känner mig dålig.
Därför försökte jag ändra inställning idag. Gräva fram pannbenet och hornen. Mobilisera kraft till en promenad.
Det gick jättelätt i början. Jag fick värsta kicken och kände att nu fasen, nu är jag på G. Nu börjar min resa tillbaka – och inget ska stoppa mig! Kände mig stark mitt i allt elände och njöt av den skånska vinden i mitt ansikte.
Efter 5 km kom gummiklubban. Slog mig i huvudet och gjorde mig trött. Sista kilometern hem var minst lika jobbig som sista milen i Ursvik. Efter 75 km i Ursvik vilade jag 39 minuter, idag däckade jag i över en timme.
Det sitter nog inte bara i huvudet. Det är nog lite på riktigt också. Allt är inte som vanligt. Men det var underbart vackert där ute. Jag ska prova igen. En annan dag. Lite kortare.
19 Comments
Sarah
18 april, 2014 at 14:00Tårar är helande. Ut med det bara! En promenad blir snart två och snart är det din favoritgren. Och när tiden är inne tar du ett löpsteg. Kram
Andreas
18 april, 2014 at 14:12Riktigt härliga bilder!
Marina
18 april, 2014 at 15:41Hej Anna! I söndags blev jag anfallen av en hund och svårt hundbiten i ryggen och fram över magen. Jag var ute på en löprunda före frukost. Med 500 m kvar hände det som inte får hända. En hund var på sin tomt utan grind och fick av någon anledning för sig att jag var ett byte. Den for ut från tomten när jag passerade infarten och högg mig i ryggen. Mardröm som blev verklighet!
Nu kan jag inte springa på ett bra tag, jag har svårt att röra mig, helt sliten och mörbultad i hela kroppen och stora sår i ryggen. Ena knäet smällde jag ganska hårt i marken så det är svullet och sårigt.
Vad jag egentligen vill säga är att det är klart att vi får och behöver gråta. Jag blir ledsen emellanåt för det gör så ont och jag vill inte ha det såhär. Jag blir arg emellanåt för det ska inte få hända sånt som detta. Samtidigt så tycker jag att jag är bra på att tänka positivt men som sagt, ibland vill man gråta och då får man det.
Jag vill springa! Jag vill ha en hel kropp och kunna göra allt själv.
Idag gick jag, tillsammans med maken, ca 700 meter. Får vara nöjd med det idag för sen skakade benen eller var det kanske mest ryggslutet.
Kramar till dig!
Anna
18 april, 2014 at 20:34Oj shit vad läskigt! Jag är jätterädd för hundar när jag springer men har någonstans inbillat mig att det bara är jag som är nojig. Att hundar inte gör så… Men det gör dom tydligen! Styrkepepp till dig i allt ditt onda och hoppas på snabb läkning. Snart får vi också springa!
Lotta
18 april, 2014 at 16:19Kära Anna, det är klart det inte bara sitter i huvudet. Jag tror det är jättebra att du försöker komma ut, få lite luft, sol, vacker utsikt, och lite rörelse. Fast gå inte ut så hårt. 6 km låter väldigt långt strax efter en sån vurpa. Var rädd om dig, och låt det ta den tid det tar. Stor kram!
Anna
18 april, 2014 at 20:35Nej det blev lite mastigt. Men det är svårt att veta och allt kändes ju så bra i början. I morgon tar jag en kortare runda. För jag inbillar mig ändå att vårsolen gör mig gott!
Lotta
18 april, 2014 at 23:03Det tror jag oxå absolut att den gör! Och så tror jag att det är bättre att börja för försiktigt, och längta ut till nästa gång. ;)
Gert
18 april, 2014 at 16:23Promenera är nyttigt men du fick en hård smäll i huvudet.Kanske bäst att ta det lugnt några veckor.Var det
nere vid ån du gick?
Anna
18 april, 2014 at 20:36Gick till Furulund och i vikenskogen. Härligt och fint!
Eva
18 april, 2014 at 18:00Stor styrkekram! Vila, låt tårarna komma! Krafterna kommer åter när kroppen läkt färdigt, och då blir du starkare än någonsin både fysiskt och på det mentala planet!
Mari
18 april, 2014 at 18:56Fins du. Gråt… kramar från mig
Ingmarie
18 april, 2014 at 19:12Såklart det inte bara sitter i huvudet. Kropp & knopp är ett. Det vore rent märkligt om du inte fick någon som helst reaktion (och då menar jag inte i form av blåmärken och ond arm) efter att ha varit snubblande nära döden.
Gråt, ta en dag i taget och låt det ta sin tid. Det är det där svåra ordet ”acceptera”. Jag kämpar själv just nu…
KRAM
Lisa
18 april, 2014 at 19:51Jag tror att både kropp och hjärna behöver vila. Träna tålamod. Inte så kul kanske men nyttigt.
Nina
18 april, 2014 at 20:10♥♥
helt enkelt.
Suzan
18 april, 2014 at 21:31kram <3
Lina
18 april, 2014 at 21:39Styrkekram!!
Caroline
18 april, 2014 at 22:04anneliten
19 april, 2014 at 17:16Jag tror det är nyttigt att gråta. Bara inte hela tiden. Om man ska bryta ihop och komma igen så måste man ju bryta ihop.
Du borde vara rejält chockad och sådant kommer ofta fördröjt.
petra
19 april, 2014 at 22:17Styrkekram