Fick frågan vad man äter när man springer 75 km. Vad magen fixar och hur mycket energi som går åt. Jag var livrädd för att få energitorsk och satsade på better safe than sorry. Såg till att aldrig gå tom och fyllde på hela tiden. Har ingen aning om hur andra gör men det här fick jag i mig:
– Sportdryck, Skratch lab. I ryggan från kilometer 1. Den är mild och känns aldrig sliskig.
– Hammergel. 1-2 per varv. Den enda gel som funkar för mig.
– Chips. Älska salt!
– Hönökaka med skinkost. Förmodligen det godaste som finns!
– Pizzasnurror, 2 st.
– Getraw bar, 1 st.
– Blåbärssoppa
På den menyn tog jag aldrig slut på energi och det var en bra blandning mellan salt och sött, varmt och kallt. Hade jag fått önska något hade det funnits en latte i målgång, men Fredrik ville inte släpa med maskinen… hur tänkte han då?
Resultatlistan publicerad nu och jag hittar mig själv som nr 4 av 8 av tjejer. Totalt av alla startade haltade jag in på plats 34 av 83, ett resultat som jag faktiskt är grymt nöjd med på mitt livs första ultralopp. Lite fler bilder från min dag (ursäkta urusuel kvalitet…):
Nervös inför start…
Inför varv nr 5. Humöret på topp. Kroppen inte lika mycket på topp. Funderar på en hämnd-julklapp…
Graciös som få i uppförsbacke modell brant-och-vill-aldrig-ta-slut…
Och nu är det officiellt, jag är ingen tant. Känns mycket bra. Jag tror till och med dottern gett mig årets finaste komplimang. Stark som DA BOMB-sås. Det låter det.
Så här dagen efter känns kroppen som den förtjänar. Varenda muskel gör ont, för att inte tala om tårna. Jag dristar mig till att lägga upp en före och efter-bild på mina fötter. För den som vågar:
12 Kommentarer
Christian
7 april, 2014 kl 10:36Ultravasan 90km nästa med tanke på blåbärssoppan?
Anna
7 april, 2014 kl 10:50Ultravasan 45 hade jag gjort anyday. 90 kräver lite mer eftertanke. Och just idag är jag inte överdrivet sugen…. men man glömmer ju så lätt. Och blåbärssoppa är gott…
Christian
7 april, 2014 kl 11:47Anyway, grymt bra gjort!
Anna
7 april, 2014 kl 11:58Hur gick det med mörkrädslan?
Anna
7 april, 2014 kl 12:54Det gick fint. Första varvet var vi många som sprang tillsammans. Lagom till andra varvet hade jag hamnat ensam med då fick jag sällskap av mannen. Varv 3 var det sista mörka och då hade jag också sällskap. Så det löste sig! Så rädd var jag inte men mörkret kräver lite mer koncentration för att inte stå på öronen.
Lisa
7 april, 2014 kl 12:59h-e vad ont det ser ut!! Och då ser man ju inte hur ont det gör i resten av kroppen…. Grattis till en häftig prestation!
Sara
7 april, 2014 kl 14:58Var bilden nödvändig? Jag var ju så sugen hela inlägget igenom, tills bilden kom… Hoppas att det ser värre ut än vad det är. Grymt jobbat hursom
Anna
7 april, 2014 kl 15:44Haha, nödvändig var den inte, men ganska äcklig, så jag kunde inte låta bli :) Faktum är att den ser värre ut än vad det är. Mest lera och blöta compeed. Det mesta försvann i duschen utom en stor blåsa på stortån. Så låt inte mina fötter avskräcka dig!
idaaspens
7 april, 2014 kl 18:02Wow, 75 km! Här sitter jag och oroar mig för 21 :D
Andreas
7 april, 2014 kl 18:57Inget att oroa sig för! Vad är de värsta som kan hända?:) du klarar det!
Andreas
7 april, 2014 kl 18:57De känns som att du har för trånga skor :)
Anna
7 april, 2014 kl 19:55Njäe, storleken är det inget fel på. Däremot är inte mina fötter gjorda för att plaska omkring i blöta skor i 9,5 timme. Det är lätt att det blir lite russin-effekt då :) Men nu när de är tvättade och torra är de ganska fina igen. Utom lilltårna…