Köpenhamn halvmarathon: 1.34.54

Min halvmarathon-dag kunde ha börjat bättre.  Blir fast på ett stillastående Öresundståg i en tunnel under vatten. Tåget är fullt av skrikande barn, rullstolar och hostande människor. Big time klaustrofobi. Blandat med stress över att inte hinna fram i tid. Men det löser sig.

Står i startfållan fem minuter innan start…  Köpenhamn badar i sol. Det är varmt och jag bestämmer mig för t-shirt och kjol, medan andra tycker mössa är en bra idé. Starten går och benen känns helt ok. Flyter med i ett tempo som känns fullständigt under kontroll. Lugn andning, avslappnat. Tänker mig att 1.45 är realistiskt. Fredrik har svårt att bestämma sig för ”lugnt och fint” eller ”max och personligt halvmararekord”. Vi skiljs åt efter tiotalet meter. Om han är bakom eller framför vet jag inte.

Det fina vädret gör att hela Köpenhamn är ute och hejar. I alla fall känns det så. Har nog aldrig varit med om en större publik. Grym känsla. Kilometerna tickar fram och jag fokuserar mycket på löpteknik och andning. Lugnt och metodiskt. Kilometer för kilometer. Vaderna strejkar lite men i övrigt känns allt bra. Vid 18 km ser jag Niels Christian. Han som jag trott skulle vara långt framför. Då vaknar tävlingsdjävulen. Han ska inte vinna. Jag vet att han startade ett par sekunder före mig så håller jag fast vid hans rygg, så har jag segern i min hand. Spänner blicken i hans gröna tröja och fast än han drar upp farten lite lovar jag mig själv att inte släppa. Eftersom jag vet att jag inte har någon spurtkapacitet (trots min sprint-gen…) beslutar jag mig för att försöka dra ifrån och vid en kilometer kvar ökar jag farten. Vad som händer med Niels Christian vet jag inte, men jag misstänker att han ligger och myser precis bakom, redo för attack…

Men det kommer ingen attack. Jag glider i mål med 6 sekunders marginal och en tid under 1.35. Ont i vaderna och med många nya blåsor under fötterna, men grymt nöjd med tiden och upplevelsen. En härlig lopp-premiär 2014!

Och så lite reflektioner från loppet. (Man hinner ju trots allt tänka en del på 21 km):

1) Halvmarathon is da shit. Förstår inte varför man envisas med milen. Det är ju MYCKET jobbigare!

2) Varför springer cyklister/triathleter i cykelbyxor. Springa med blöja liksom. Hur skönt kan det vara?

3) Killar med gelé i sidofickor på tighsen får tant-rumpa.

4) Man får gåshud när de spelar ”the winner takes it all” i målgång. Insvept i värsta silvermanteln.

5) Undrar vad arrangörerna tänkte när de placerade ut stora hinkar med Vaselin längs banan?

6) Och var var alla svenskar? 700 svenskar av 30000 startande. Inte ens dubbla Stävie Trail. Hallå vi har typ 45 minuter till Köpenhamn… Inte ens en Sverige-klack hittade jag. Men danskarna hejade så det räckte och blev över! Tack för det!

Jag vann familjekampen också. Med tio minuter…

Som en klocka…