Dubbelpucko!

Mötet gick fint, cappuccinon var perfekt och lunchen utan anmärkning. Solen strålade från klarblå himmel. Tänk om jag liksom nöjt mig där. Shoppat i en affär som jag hittat vägen både till och ifrån. Ätit en glass i solen. 

Men jag skulle bara. Skulle bara ta pendeltåget till Ursvik och promenera en timme. Ni vet: hitta extremspåret, korta av det lite snitsigt, komma i god tid till tåget och hinna fika lite på Kaffeverket innan tåget gick hem. Men det blev inte så.

Jag hittade visserligen extremspåret ganska lätt, men sen var det det där med att gena snitsigt. Det som är så lätt på kartan. Kartan som förövrigt ligger kvar i skrivaren hemma. Tar ivrig hjälp av telefonen men kartan där har liksom inga skogsstigar. Och batteriet tickar fort i skogen. Med 9 % batteri kvar är jag LÅNGT från Ulriksdal station och räddningen. Och alla vägar bär tydligen till motorvägen. Börjar småjogga. Leran klafsar runt benen och svettproduktionen är minst sagt ymning i dunjacka. Det är ju trots allt riktig vårvärme i Stockholm. 

Svär åt att jag aldrig lär mig. Att jag aldrig slutar utmana ödet. JAG. VILL. INTE. MISSA. TÅGET.  Plötsligt ser jag civilisation och en sten faller från mitt hjärta. För asfaltvägar finns i telefonen och om batteriet tar slut finns det i alla fall annat än hästar att fråga om vägen.

En hel eftermiddags äventyr alltså. Och INGEN shopping. Men nu vet jag vad som väntar nästa helg. Uppför och lera. Vattenpölar och rötter. Det kommer inte bli lätt det här. Men vem har sagt att det ska vara lätt alltid?