Terräng i all ära, men jag känner mig aldrig starkare än när jag får tugga asfalt. Platt, svart asfalt. Kan inte låta bli att älska känslan emellanåt. När jag bara flödar och känner driv. När all satsad energi ger mig fart framåt. Utan backar som bromsar. Utan stenar och rötter.
Ordningen återställd, flytet tillbaka!
3 Kommentarer
Rund är också en form!
28 februari, 2014 kl 09:28Njae………. Haha! ;-)
Nina
28 februari, 2014 kl 10:31Hihi, Malin, ungefär så tänkte jag också när jag läste :D Men samtidigt jo, vad är häftigare än bar, torr asfalt när man mest bara klafsat runt i snömodd och halkat på isfläckar i några månader nu. Få springa av sig vinterpälsen och… få ont i vaderna ;)
Linatriathlet
28 februari, 2014 kl 13:25Åh jag är också en asfaltstuggare ;)!