07.00. Ensam på en åker. Inte ens tomten är vaken.
Jag är mörkrädd på kvällen men av någon outgrundlig anledning inte på morgonen. På morgonen känner jag mig stark och full av liv. Inte liten och rädd.
Vi ger oss ut, jag och min pannlampa. Den skånska snålblåsten kastar mig i sidled. River tag i mitt hår och tjuter i mina öron. Men jag tuffar på. Ensam i min bubbla. Med mina tankar.
När jag kommer hem sover hela huset fortfarande. De fattar inte vad de just missat…
2 Kommentarer
Nina
22 december, 2013 kl 20:57Poesi på löparspråk!
Linda
29 december, 2013 kl 17:19Jag känner igen mig angående mörkrädsla på kvällen, men inte på morgonen! Mycket märkligt.