Jag yogade varje morgon i över 100 dagar. Varenda eviga morgon. Jag älskade det och hade svårt att tänka mig en morgon utan yoga.
En annan årstid…
Sen kom livet och latmasken emellan. Tappade det. Tänkte börja igen. Varje måndag. Men det gick inte. Det som varit så självklart i 100 dagar blev så svårt. I förra veckan signade jag upp mig på Yogobe och rullade ut yogamattan i vardagsrummet. Har lagt ambitionen på 3-4 morgonpass i veckan, men det vetetusan om det inte blir fler.
Redan efter ett par tre gånger är jag tillbaka. Jag har återupptäckt vilket fantastiskt sätt det är att starta dagen på och tänker att det nog blir svårt att begränsa det till bara 3-4 dagar… Som tur var behöver jag inte det heller. Jag kan yoga hur mycket jag vill. För klockan 6 på morgonen tar jag ingen annans tid.
Aut omnia aut nihil – allt eller inget…
6 Kommentarer
Uppochoppa
26 november, 2013 kl 17:01Men bravo. Att hitta det där lugnet. Tänk om jag kunde? Tänk om jag kan?
Anna
26 november, 2013 kl 22:31Klart du kan! Jag trodde aldrig jag skulle hitta dit, men det går. Man får ge det lite tid bara. Go Sofy!
Nina
26 november, 2013 kl 21:35Wow, så fint att tänka så – att klockan 6 tar jag ingen annans tid! Det är också min yogatajm, en tid då det ännu är stilla och jag har ro. Blir det senare eller mot kvällen hinner livet anfalla mej för mycket. Morgonyoga is da shit, kliché men sant. Kram och yogapepp till dej!
Anna
26 november, 2013 kl 22:32Nej det är samma här. Gör jag det inte på morgonen blir det inte gjort. Alltid något som kommer emellan. Kram tillbaka :)
Saras träningsblogg
26 november, 2013 kl 21:59Va härligt! Bra gjort!
Lina
26 november, 2013 kl 22:00åh jag vill också komma in ett sådant flow med yoga!