Satt och blev lite nostalgisk. I morgon är det nämligen precis ett år sedan vi åkte till New York, efter fem veckors förkylning och ovisshet. New York marathon. Drömmen för alla löpare. Efter två års väntan var det äntligen dags.
Och bara dagen innan vet vi fortfarande inte om vi ska komma iväg. Inväntar svar från läkare för att slutligen fatta beslut. Väskan är halvpackad och bloggen ser ut så här:
Tröjan är pimpad, men fotomodellen fortfarande blek efter förkylningen:
På söndag ska det ske. Ett marathon på ben som vilat i fem veckor. Men ingenstans tvekar jag på att det ska lösa sig. Mina ben, min maskin. Inte kan jag då ana att eländet skulle bli inställt!
Men från New York åker man inte osprungen! Springer tillsammans med tusentals andra en spontan-mara i central park som ska visa sig bli mina jobbigaste 42 km ever!
Ett helt år har gått. Typ på en halv sekund. Och precis i detta nu laddar andra för den mara jag inte fick springa. Känner pirret i luften och önskar jag varit där. Men som sagt, åren går fort, och snart är det min tur.
Om ett år springer jag på riktigt. Och ingen förkylning eller storm ska någonsin få stoppa mig! Så det så!
4 Kommentarer
Kim
31 oktober, 2013 kl 16:40Spännande! Det är lite mer än ett år sedan jag också var i NY, men enbart som semester. New York Marathon är min främsta löpardröm, men om den ska springas så vill jag verkligen prestera och inte bara genomföra så jag sparar den drömmen ytterligare några år…
Saras Träningblogg
31 oktober, 2013 kl 17:08Ja va galet att det blev inställt, det trodde man ju inte! Tänk att det redan gått ett år!
Joanna Sörensen
8 november, 2013 kl 11:16Kan bara berätta att du/ni verkligen har nåt att se fram emot! Det var magiskt :-D
Anna
8 november, 2013 kl 20:19Känns skönt att höra! Längtar redan!!!