Återfunnen!
Vi skulle ägna kvällen åt familjelöpning. 2 km terräng för hela högen. Stora tjejen hade glömt träningskläderna i stan och fick välja mellan Fredriks shorts (modell GRANDE) och min kjol. Man kan tycka att valet skulle vara enkelt men kjolar är för TANTER, inte för fjortonåringar. Kjolar är fjompigt. Och trots att den valda slingan ligger i ödemarken, utan risk att bli sedd av andra än älgar, satt det långt inne att ta på sig kjolen.
Anyway. Kjolen på. Ready to go. Stora tjejen beslutar sig för att springa själv i förväg. Rejsa. Inte lufsa runt i en nioårings tempo. Vi andra kommer efter i sakta mak.
Ganska snart delar sig vägen i två, och som brukligt här i Norrland har båda stigarna en markering. Vi väljer vänster. Frågan är vad dottern valt…
När vi kommer tillbaka till starten finns ingen dotter. Tur att hon har mobil. Synd att vi lämnade våra hemma!
Ensam fjortonåring i främmande skog. Och nu då?
“Vänta här. Vi letar efter dig!” Skitiga bilar är bra att skriva på…
Lämnar ett meddelande på bilen och börjar leta, men det känns lite hopplöst. Bestämmer oss för att hämta en mobil. Med hjälp av modern teknik och solens position på himlen lyckas vi senare lokalisera henne – inte det minsta orolig utan mest bekymrad över att löprundan blev jobbigt lång…
Hur gjorde man innan mobiltelefonernas tid? Och vad är det för otyg att markera flera rundor i samma färg?
7 Kommentarer
Saras Träningsblogg
5 augusti, 2013 kl 22:16Hehe..ja ojdå..men tur att de gick bra :)
minatraningstajts
5 augusti, 2013 kl 23:02Haha! Dagens roligaste, förlåt. Det är bra klurigt ibland, alltså…
Joanna Sörensen
6 augusti, 2013 kl 07:46Det ena äventyret avlöser det andra! :-0 Kanske snart dags att lämna skogarna i Norrland och komma hem till platt asfalt ;-)
Snorkkis
6 augusti, 2013 kl 08:54Skönt att alla kom till rätta. Inte kul att tappa bort sig.
dorro
6 augusti, 2013 kl 15:19Lite läskigt det där ändå. Springa vilse är inte så roligt. Innovativt att komma på att skriva ett meddelande på bilen.
Rund är också en form!
6 augusti, 2013 kl 17:12Inte helt lätt det där med stigar som delar sig. Men man kan ju som tur är alltid vända. Men som du säger; frågan är ju bara hur lång rundan blir….
Tur att det gick bra!
Annika
7 augusti, 2013 kl 10:02Så roligt att hela din familj tycker om att träna och röra på sig! Kan bli lite tråkigt att bara ge sig av själv hela tiden som i min situation. Tack för en bra blogg!