Idag är det dotterns skor som springer…
Inget är så najs som välförtjänt vila. När benen har ställt upp i backar och motvind. Till skogs och på landsväg. När benen burrar så där härligt och huvudet är så där lagom mossigt. När kroppen liksom VILL vila snarare än tvingas till det pga tidsbrist.
Då njuter jag av varje sekund av vila.
Idag vilar jag på Lundaloppet. Och hejar på min stora tjej som chockade mig genom att anmäla sig. Till MILEN. Med kommentaren: jag börjar bli som du mamma.
Är det inte härligt så säg!
2 Kommentarer
Em
11 maj, 2013 kl 16:53Underbart! Får också njuta av första loppet som barn springer i år :)
A
12 maj, 2013 kl 10:39Vad kul! Fast man måste ju inte känna att man är som sin mamma bara för att man springer. Finns ju tusen anledningar till att springa!