Kävlinge cykelentusiaster. Några som jag får se fartränderna efter på lördag! (Bild lånad från Lokaltidningen Kävlinge Nya)
Inför ett springlopp är jag nervös. Laddar och planerar min träning för att komma så väl förberedd som möjligt. Äter rätt, tränar rätt och sover rätt. Mitt mål är oftast att slå mitt personbästa och jag stannar inte precis och fikar längs vägen…
När det gäller cykling tänker jag inte alls likadant.
På lördag cyklar jag Eslövs Gran Fondo. 13.5 mil med tre ORDENTLIGA backar på Söderåsen. Och hur jag än försöker kan jag inte känna det som annat än vilket träningspass som helst. Hittar ingen tävlingsnerv.
Målet är att ta mig runt men det kommer förmodligen inte gå ett dugg fortare än på träningsrundan förra helgen. Är fikat gott kan jag stanna länge och njuta av bakverken.
Jag har varken dragit ner på träningen, ökat på sömnen eller tänkt något extra på kosten. Och jag är inte ens nervös. Utom för väderprognosen då…
Löpning ska gå fort. Cykling ska bara genomföras. Undrar varför jag fungerar så?
4 Kommentarer
Ingmarie
23 maj, 2013 kl 23:11Jag är exakt likadan.
Cykling är ju liksom bara… cykling.;-)
(Hoppas coach F inte läser detta.. haha)
Coach F
24 maj, 2013 kl 08:55Ajajmen! Du är lite ursäktad i det faktum att motionslopp inte är tävlingar. Cykeltävlingar handlar om helt andra saker än att myscykla i grupp. På motionslopp tycker man om varandra och visar kärlek. Någon kan vara först i mål, men alla som utmanat sig själv är vinnare. På cykeltävlingar är det precis tvärtom. Där försöker man göra det surt för alla andra och en vinner resten förlorar.
Fast det skulle förvåna mig om du trots allt inte kommer satsa på en och annan QOM i morgon!
Anna-Lena
24 maj, 2013 kl 14:11Har du några tips inför att springa första loppet någonsin?
Lite background info:
– Loppet är 10km. Dublins motsvarighet till tjejmilen typ – 3 juni
– Har sprungit i ett år ungefär, till och från
– Springer normalt 5-6km, i en takt av 6min 15-30sek per km.
– Längsta distans någonsin: 9.7km på 61min (EN gång)
– Skador: i mars-april tog jag några veckors uppehåll pga värk i (vad jag tror är) it-bandet. Känner mig bra igen nu (mkt strechande blev det). Har dock knappt tränat alls de senaste veckorna pga extra mkt på jobbet så är inte i toppform och inte riktigt redo.
Alltså har jag 1.5 vecka till loppet. Ska jag försöka mig på att springa hela vägen och få en så bra tid som möjligt? Eller ska jag vara vuxen och ordentlig och inse mina begränsningar och istället gå milen tillsammans med kollegan som definitivt inte vill springa ett steg?
Jag VILL ju springa snabbt som blixten! Men vill inte riktigt att resten av löparna ska titta på mig. Nervositeten sätter in och jag tror mer och mer att jag kommer svettas bort hela mig, eller kanske snubbla, eller svimma av utmattning, eller flåsa högst av alla, eller att mina fläskiga lår kommer dallra för mycket och skapa skrattsalvor bland åskådarna, eller, eller, eller… Flämt, suck. Reagerar alla så här?
Tack förresten för en extremt inspirerande blogg! :-)
Anna (orka mera)
24 maj, 2013 kl 22:35Haha, det är normalt att flåsa när man springer fort så det är nog ingen som kommer titta konstigt på dig. Fläskiga lår har ingen tid att titta på för de är fullt upptagna med att oroa sig för att de flåsar för mycket…
Nejmen allvarligt. Jag hade sprungit. Spring för det höga nöjets skull och sätt inte för hög press på dig. Njut av känslan och gör så gott du kan. Får du ont kan du alltid bryta och orkar du inte hela vägen är det ju bara att gå. Kollegan kan du promenera med på måndag lunch :)