Jag har en startplats i Stockholm marathon men kan som bekant inte springa.
Det finns säkert massor av folk som vill springa, men som inte har startplats. I den bästa av världar hade de kunnat köpa min startplats och ändra namn (mot avgift). Så funkar det på Vätternrundan men inte på Stockholm marathon. De löpsugna hade fått springa, jag hade fått loss shoppingpengar, och arrangören hade fått in en extra administrationsavgift. En win-win-win alltså. Men det funkar alltså inte så.
Alternativet är att jag trotsar bestämmelserna och i smyg ger bort min nummerlapp (eller säljer den). Köparen får sedan springa i mitt namn och – med eller utan skägg – låtsas heta Anna. Men hur kul blir det? Beroende på vem jag säljer den till kanske jag vinner Stockholm marathon (och ofrånkomligen blir avslöjad) eller kommer sist och blir nedflyttad i startgrupp till nästa år.
Jag hade själv inte velat springa i någon annans namn. Att springa sitt fortaste och låta någon annan få äran i resultatlistan. Eller tvärtom få en grymt bra tid som man inte har åstadkommit för egen maskin. Vet att jag är lite fånig, men mitt namn är liksom mitt. Jag är jag. Och det resultat som finns på mig ska vara gjorda av mig. Annars kanske jag sitter på ålderdomshemmet, googlar resultatlistor och faktiskt tror att jag vann Stockholm marathon 2013…
Nej jag behåller mitt nummerlapp. Kanske viker ett flygplan av den. Eller nått. Hur tänker ni? Springer ni i andras namn? Eller låter andra använda ert?
9 Kommentarer
Lisa
23 maj, 2013 kl 01:12Jag håller fullständigt med. Det skulle kännas jättekonstigt att se sitt namn med någon annans resultat i listan.
Kan inte för mitt liv förstå varför det skulle vara så svårt att byta namn på startplatsen, mot avgift givetvis.
Helena
23 maj, 2013 kl 06:45Håller helt med, skulle aldrig springa i någon annans namn och inte heller låta någon springa med min nummerlapp… Tycker att det är SÅ j*vla dåligt att det inte går att överlåta en plats och byta namn på den. Förstår att de är rädda för skenande svarta börsen-affärer, men det är ju så tråkigt att det är så många startplatser som står oanvända i slutändan…
Löparflickan
23 maj, 2013 kl 09:15Jag vill själv springa i mitt namn, jag vill att det ska stå mitt namn när jag genomfört ett lopp. Däremot vet jag inte riktigt om jag haft en lapp till ett lopp jag inte kan springa, kanske jag skulle kunna ge bort den. Det viktigaste för mig är att allt jag genomför är i mitt namn…
Inkonsekvent, jag vet, men så är jag inte helt logisk som människa :)
annamarkelin
23 maj, 2013 kl 09:50Tycker samma och är superirriterad på alla lopp som man måste anmäla sig till ett år i förväg och där man sen inte kan ändra sitt namn när man ångrar sig/bryter benet/är otränad/blir sjuk/tappar sugen. Snacka om sunk cost. Heja Lidingöloppet där man får sälja sin plats och byta namn!
Jenny
23 maj, 2013 kl 13:32Hoppsan…jag råkade radera din kommentar hos mig…tryckte på fel tangent….suck! Men du har nog rätt i att skorna kanske är blå…..vill inte ha. Vita eller svarta funkar ju men ljusblått…neeej! Tack för att du uppmärksammade mig på det!
mammaspring
23 maj, 2013 kl 19:44Håller fullständigt med dig! Där finns det ingen pardon liksom. Rune Larsson skrev lite liknande för ungefär ett år sedan. Innan dess hade jag aldrig riktigt funderat på saken, men det där att ha ett bättre eller sämre resultat i sitt namn än vad man egentligen skulle klara av känns fel.
Katarina
24 maj, 2013 kl 06:29Som så mycket annat. Köper man en produkt med varudeklaration så vet man vad som gäller. Om arrangören vill ha det så här och vi ändå köper, hur ska vi då få dem att ändra sig? Som någon sa ”Vote with your money”. Sål änge alla hypade lopp säljer slut på nolltid finns det ingen anledning för arr att ändra sig.
Sara
24 maj, 2013 kl 11:49Här är jag lite tvärtemot andra. Jag skulle nog inte lämna vidare en nummerlapp med mitt namn på, men kan tänka mig att springa i annans namn om alternativet är att inte få springa alls. Ser det då som en kul grej och en bra genomkörare snarare än mitt livs topprestation. Ställde för tre år sedan faktiskt upp i Köpenhamns midnattslopp i annans namn med en dags varsel (sjukdom). Min kompis slapp åka ensam dit, hennes kompis slapp gräma sig över missad start (och var dessutom grymt tacksam över tiden jag presterade) och jag fick upp tävlingssugen igen efter min tredje graviditet. Win, win, win m.a.o.
Josefine
24 maj, 2013 kl 17:49Jag tycker det är rätt farligt att ge bort sin startplats – om något skulle hända under loppet försvåras arbetet ganska mycket för hälso- och sjukvårdspersonalen. Här i England tror jag till och med att det är straffbart.