Nytt försök 2014. Och då tänkte jag använda nummerlappen!
New York marathon 2012 gick ju sådär. Eller inte alls. Efter 5 veckors förkylning, tillfrisknande i sista sekund, dyra pengar för ett panik-pass och slutligen en storm, ställdes loppet, som bekant, in. Två års väntan och snuvad på konfekten.
Blev erbjuden en plats 2013 men hålet i plånboken sa nej. New York marathon gräver djupa hål för dem som inte kvalar in utan åker med researrangör.
2014 var fulltecknat men av en händelse lossnade två platser. Och vet ni. Jag kunde inte hålla mig. 2014 gör vi ett nytt försök. Någon fler som ska dit?
9 Kommentarer
kicki
20 april, 2013 kl 19:27Jag skulle ha sprungit New York förra året. Och hade liksom dig, sjukdom och elände som satte käppar i hjulet. När man väl ha kommit dit och hämtat nummerlappen, blir det inställt. Det var en livslång dröm som bara blåste bort, bokstavligen. Att springa genom målområdet på söndagen kändes rätt ledsamt.
Har inte riktigt bestämt vad jag ska göra, har gjort en prel. anmälan för 2015. Det blir ju så fasligt dyrt att åka med Springtime, att kvala till NY, känns inte riktigt aktuellt och lotteriet, kanske vore något.
Anna
21 april, 2013 kl 07:55Fast min min lotteri-tur kan man glömma det också :)
Dyrt är det och frågan är om det är värt det, men jag vill liksom ha det gjort. Känns som ett oavslutat kapitel. Börjar lägga undan pengar redan nu…. Hoppas du kommer iväg!
Joanna
21 april, 2013 kl 12:10Det är precis så det – detta är något man bara vill ha gjort en gång och kunna stryka från sin ’to-do-before-I-die-list’ ;-)
Anna
21 april, 2013 kl 14:31Jepp! Har du några planer på när det blir för din del?
Joanna
22 april, 2013 kl 15:22Jag hoppas på att kunna bocka av den punkten i år ;-)
Helena
20 april, 2013 kl 22:23Wow vad häftigt! Ett mål att sträva efter! Jag ska först göra min första halvmara! ;-)
Mia - träning och småbarnsliv
20 april, 2013 kl 23:38Vad roligt! Hoppas på bättre tur för dig den här gången!
Malin
23 april, 2013 kl 15:07Du kanske ska vara glad att plånboken sa ifrån för loppet 2013 med tanke på det tragiska som hände där.
Jag har aldrig sprungit längre än 16 kilometer så ett marathon kanske blir ett mål framöver.
Lycka till nästa år.
Anna
23 april, 2013 kl 15:21Fast det var i Boston… New York har inte varit ännu. Och trots det läskiga i Boston hade jag velat springa. Man måste liksom fortsätta leva och inte låta sig skrämmas. Men nu ville inte plånboken som sagt. Hoppas den är på bättre humör nästa år :)