I går kl 16.46 fick jag beskedet att jag fått startplats i New York Marathon redan 2013. Fanns inte på världskartan att de skulle lyckas rota fram fler platser, så jag hade liksom strukit det ur kalendern.
Men när jag fick pappren och började bläddra blev jag såklart sugen. Började drömma. Jag känner mig inte färdig med New York. Jag har ett marathon som aldrig sprangs, och av de restauranger och kaffeställen jag ville besöka hann jag inte ens hälften. Av yogan blev det inget av. Jag hann tamejtusan inte ens se Frihetsgudinnan. Så trots omöjligheten rent ekonomiskt började jag fantisera…
Ett par timmar senare smäller två bomber. Vid målgången på Boston marathon. Bland glada, lättade och trötta löpare. Bland människor från hela världen som på något vis enats i en enda stor gemensam löparfest. Sjukt är bara förnamnet.
Vågar man ens springa marathon i New York? Plötsligt känns stupen i Kullaberg ganska ofarliga. Vilken galen värld!
3 Kommentarer
anneliten
16 april, 2013 kl 12:39Vi måste fortsätta våga – vi kan inte låta galenskapen vinna. Vad det än är för galenskap som ligger bakom.
dorro
16 april, 2013 kl 17:08Jag kan absolut relatera till rädslan. Man vet inte längre vad man vågar och inte vågar men man kan inte sluta göra det man tycker om för att världen är full av galna människor. New York marathon låter fantastiskt spännande.
Snorkkis
16 april, 2013 kl 18:36Ja det är läskigt. Men vi kan inte gå omkring och vara rädda för allt – då kommer vi inte ens att våga gå och lägga oss ikväll.