Jag hatar att skriva sjukhusblogg. Jag vill inspirera, peppa och dela med mig av allt underbart som träning är för mig. Därför beslutade jag mig igår för att sätta stopp för sjukhusbloggen, att skriva om träning även om jag för tillfället inte tränar själv. Och liksom sluta gnälla.
Jag skulle berätta att jag faktiskt känner mig lite bättre. Att rösten har kommit tillbaka och att jag kan sova på nätterna utan att hosta sönder (förvisso med hjälp av medicin..)
Så kom bomben. Min läkare på vårdcentralen ringde. Hon hade pratat med röntgenläkaren från i fredags, som sa att mitt hjärta är förstorat.
Hon kommer inte släppa mig till New York utan ultraljud av hjärtat. Remiss skickad. Med brådskande-lappar på. Tiden är knapp. Jag är rädd att det skiter sig med New York.
Men mest är jag faktiskt rädd för min hälsa. Jätterädd.
39 Kommentarer
Helena
15 oktober, 2012 kl 15:20New York finns kvar ett annat år. Jag vet, jättelätt för mig att skriva… Fick själv stå bredvid starten på LL två år i rad pga skador. Inte något jag önskar någon annan. Ta nu hand om dig och se till att bli riktigt ordentligt undersökt och få en behandlingsplan. Kramar!
Fredrik
15 oktober, 2012 kl 15:21Bästa du. Det finns säkerligen en bra massa förklaringar till att din lilla kropp har ett stort hjärta. Läste om ”atheltic heart syndrome” där människor som kör mycket konditionsidrott får större hjärtan än andra. Och att ditt hjärta är stort har ju din vilopuls på 35 avslöjat för länge sedan. Långt innan bronkiten. Självklart ska detta kollas upp och jag tror att ditt hjärta är alldeles normalt för stort!
annamarkelin
15 oktober, 2012 kl 15:22Men finaste du. Det här var inte roligt. När får du besked? Finns det någon läkare du kan tala med sålänge om varför och hur och vad? Jag tänkte på dig idag när jag tråkpromenerade, att jag hoppades att du mådde bättre.
Skickar stärkande tankar och lugn. Andas. Ring nån som vet.
Ta hand om dig.
Åsa
15 oktober, 2012 kl 15:23Men fy va otäckt. Jag skulle också vara rädd. Känner precis som du. Det känns som att min blogg har handlat om skador och besvär till och från det här året. Men jag känner när jag läser din blogg att jag verkligen uppskattar ärligheten iden. Jag läser din blogg för att jag gillar dig och ditt sätt att skriva. Jag tycker att du och din blogg är peppande och motiverande oavsett. Ta hand om dig, lyssna på kroppen och läkarna nu Anna. Håller självklart alla tummar och tår för dig.
STOR KRAM
sara rönne (@sararonne)
15 oktober, 2012 kl 15:23surt som fan, men så otroligt bra att få det undersökt! många kramar. hoppas på snabba och positiva besked!!
Johanna
15 oktober, 2012 kl 15:27Håller med Fredrik här ovan och hoppas att det är så. Håller tummarna! Krya på dig!
Jenny
15 oktober, 2012 kl 15:28Åh söta du, har säkert en helt naturlig förklaring! Hoppas verkligen allt är helt ok! Träningen är viktigt men hälsan kommer alltid först! Ta hand om dig! Kram
Åsa i Falun
15 oktober, 2012 kl 15:55Lycka till, Anna! Du har många läsare som är med dig i tankarna! Jag upplever inte din blogg som sjukhusblogg, du skildrar ju hur det är just nu. Du sätter ord på det dina läsare också känner då de är sjuka. Varm kram från ett idag blåsigt och regnigt Falun
coyntha
15 oktober, 2012 kl 16:43Det är klart du är rädd. Det får du vara. Det är lätt att skriva att det kommer att bli bra men det är inte så enkelt för dig just nu.
Vi får hoppas får ett bra besked snart. Allt kommer att ordna sig. Jag lovar!
Många kramar.
uppochhoppa
15 oktober, 2012 kl 17:01Fina Anna, jag är rädd om din hälsa jag med. Vila och avvakta, det är allt nu. Många kramar!
Snorkkis
15 oktober, 2012 kl 17:25Stackars dig. Vet lite hur det känns… för två år sen fick min man åka in till akuten också och man trodde att det var hjärtmuskelinflammation. ”Som tur var”, var det ”bara” hjärtsäcksinflammation och det läkte relativt snabbt. Det är läskigt när det är något med hjärtat… man behöver ju liksom det rätt mycket. Styrkekramar i massor!
Andréa
15 oktober, 2012 kl 17:29Men usch, läskigt. New tork finns kvar, hjärtat är så mycket viktigare! Hoppas på att det bara är naturliga förklaringar till varför hjärtat är stort. Kram
Lina
15 oktober, 2012 kl 17:34Skickar massvis med energi och styrkekramar till dig!!
MarathonMia
15 oktober, 2012 kl 17:39Kram. NY finns kvar. Se till att bli frisk, bra och stark igen.
Josefin
15 oktober, 2012 kl 18:06Krya på dig! Du skriver en superbra blogg, oavsett om du är sjuk eller frisk! Kämpa på!
Jona
15 oktober, 2012 kl 18:10Klen tröst kanske Anna, men jag har också för stort hjärta, och fler idrottare med mig. Var med på ett test, magnetröntgen av hjärta mm i samband med en forskningsgrej för cyklister, triathleter och fler som tränar plus 15 timmar vecka
cissi
15 oktober, 2012 kl 18:18Du ska se att det inte är någon fara! Jag gick igenom något liknande för ett år sedan, då det konstaterats blåsljud och förstorat hjärta. Efter magnetröntgen och biopsi kom de fram till att mitt hjärta är naturligt stort pga all konditionsträning. Jag tror, precis som så många andra skriver, att ditt hjärta mår bra!
Anders
15 oktober, 2012 kl 18:44Jag tror likt Fredrik ovan att ditt förstorade hjärta är en naturlig konsekvens av träningen. Visste röngtenläkaren om att du tränar mycket?
BoelMaria
15 oktober, 2012 kl 19:05Vad är ett lopp jämfört med hälsan?! Ingenting. Bra i alla fall att de kollar upp och hörde av sig. Hoppas att det går snabbt, så du slipper gå och oroa dig. Håller tummarna för att det är (som någon ovan skrivit); ett helt naturligt stort hjärta!
Daniel
15 oktober, 2012 kl 19:07Läskigt! Lyssna på din läkare och ta inga risker med detta! Jag fortsätter hålla tummarna och skickar massor med tankar. Bra också att du delar med dig av dessa allvarliga saker. Fick mig själv en tankeställare när jag startade upp träningen idag.
Styrkekramar i massor!!!
Västgötskan
15 oktober, 2012 kl 19:09Förstår dina känslor! :-(
Men tänk att hälsa går före lopp. Tänker på dig! Kram
Malin
15 oktober, 2012 kl 19:21Shit, vad läskigt! Förstår att du blir rädd! Säger som alla andra, sätt hälsan först såklart. Och tänk positivt, det behöver inte vara något konstigt. Sköt om dig under tiden och bli stark igen!
Zara
15 oktober, 2012 kl 20:59Vill bara skicka en stor kram. Jag förstår att det känns pestigt med NY, men en mara är en mara. Ett liv går liksom inte i repris. Ta hand om dig! Kram
Malin
15 oktober, 2012 kl 21:02Håller tummar och tår för snabbt positivt besked och snabb bättring! Som många andra skrivit, New York finns kvar till en annan gång…..
Kraft och styrka till dig!
Gert
15 oktober, 2012 kl 21:03Jag har också hört att man kan få förstorat hjärta av mycket träning.Det behöver inte vara farligt.Dom vill bara kolla det.Bara du vilar tills du är frisk blir det säkert bra.
Krya på dig.
mammaspring
15 oktober, 2012 kl 21:34Andas in. Andas ut. Du är i trygga händer. Många, många styrkekramar! Tänker på dig!
Fröken Fräken
15 oktober, 2012 kl 21:53Tänker på dig, men vägrar att tro annat än det som de andra här ovan sagt: att du har ett extra vältränat hjärta som behöver lite extra plats. Var rädd om dig och se till att ha någon som får bära en del av din oro medan du väntar på nästa undersökning!
Anna
15 oktober, 2012 kl 22:20Näää men fy bubblan Anna!!! Jösses vilken osis!!! Jag lider verkligen med dig. Men viktigt nu är att bli frisk och inte maran. Den kommer nästa år igen. Krya krya krya kramar till 1000!!!!
Träningen och livet
15 oktober, 2012 kl 22:28Skickar massor med kramar. Så mycket klokt har redan sagts här, kan bara hålla med. Du känner din kropp bäst, glöm inte det.
Vesna
15 oktober, 2012 kl 22:30Å Anna förstår att detta måste kännas jättejobbigt. Tänker på dig och hoppas att du snart får reda på vad du kan göra för att bli bra. kram
anneliten
15 oktober, 2012 kl 23:51Oj! Förstår att du är rädd. Och önskar av hela mitt hjärta (som jag inte har en aning om hur stort det är) att ditt hjärta är alldeles normalt onormalt stort (som Fredrik skrev). För om det är så så är det väl bara bra att ha ett stort hjärta tänker jag. Men som sagt – förstår verkligen att du är rädd. Vill säga något förnumstigt om att ta det lugnt, vänta och se, inte ta ut något i förskott. Men jag vet ju ungefär hur svårt det är. KRAM!!!
lovisa
16 oktober, 2012 kl 06:39Helt plötsligt kändes min förkylning som ingenting. (ska också springa New York). Hälsan är ju det viktigaste man har och du kommer att må bättre. Många styrkekramar!
Nanna
16 oktober, 2012 kl 09:14Vi dina trogna läsare vill givetvis veta hur det är med dig, så det är klart att du måste få skriva om sjukdomar när det dessvärre är det som är tillståndet. Håller tummarna för ett snart tillfrisknande och snabbt, positivt besked om hjärtat!
Jennie
16 oktober, 2012 kl 09:19Stor kram!!
Ingmarie
16 oktober, 2012 kl 09:44Du vet hur jag tänker på och känner med dig vännen. Det kommer att ordna sig! NY finns kvar och väntar på dig. :-) KRAM
minatraningstajts
16 oktober, 2012 kl 13:51Stor kram och ta hand om dig!
Malin
16 oktober, 2012 kl 16:37Förstår din känsla och din rädsla. Att skriv sjukdomsblogg är inte det man vill, men som läsare vill jag iaf se verkligheten och inte allt bara i rosenrött. Livet är upp o ner och du inspirerar till tusen!
Nu är det allra viktigaste att du blir frisk och jag håller alla tummar att det inte är något allvarligt utan att du helt enkelt bara är så jkla vältränad med bronkit.
Krya på kramar till dig!
Helena
17 oktober, 2012 kl 09:15Men usch! Fina du! Håller alla tummar jag har för att ditt hjärta mår lika fint som det verkar vara vackert!
Krya på dig!!
Malin
17 oktober, 2012 kl 14:44Krya på dig!!! Håller tummarna för dig och ditt hjärta.