Mora 06.00. Väckarklockan ringer. Gröt och ihoppackning för busstransport till Sälen. Lindar in cykeln i en snygg Bratz-filt innan den lämnas i händerna på DHL. Håller tummarna för att den ska komma fram i cyklingsbart skick.
Sälen 09.00. Bussen framme men inte DHL. Hinner avverka bajamaja-bestyren i lugn och ro. Fortfarande ingen DHL.
09.30. Börjar bli nervös. 50 minuter till start och fortfarande saknas både cykel och nummerlapp. Skickar i väg Fredrik för att hämta min nummerlapp medan jag väntar på cyklarna. Tajmingen klockren, Fredrik är tillbaka samtidigt som cyklarna kommer. 10 minuter innan start står jag i startfållan. Frågar en funktionär om det går bra att starta senare och får ok. Startar tillsammans med Fredrik kl 10.35 och slipper orosmomentet att försöka hitta varandra längs banan i myllret av folk.
Loppet börjar med 2 km backe. Uppför. Från första tramptag känner jag mig grymt stark. Matar på i uppförsbacken och passerar cyklist efter cyklist. Jag känner mig väldigt sällan stark när det gäller cykling, men känslan är underbar. Fredrik är chockad över min framfart…
Första två milen är lättåkta och humöret är på topp. Hoppar över både Smågan och Mångsbodarna. Tuggar på. Stark.
Strax efter 20 km börjar det. Groparna from hell. Det hoppar och skakar till förbannelse samtidigt som mer vana mtb-folk tok-kör förbi till höger och vänster. Jag är rädd. Passerar Sara som känner likadant.
Efter 5 km av näradödenupplevelse når vi asfalt. Underbara asfalt. I en evighetslång uppförsbacke kör vi förbi alla miljoner människor som precis blåst förbi oss. Jag är lika stark på asfalt som jag är feg i skogen. Hulken möter Lille Skutt. Typ.
Under nästa skräck-avsnitt vurpar Fredrik och slår upp läskiga sår på underben, armbåge och tumme. Vi får stanna i Risberg (35 km) för omplåstring. Medan Fredrik blir tvättad och plåstrad passar jag på att frossa i blåbärssoppa och släta vetebullar. Gourmetmat i all ära men finns det något godare än blåbärssoppa och vetebullar???
Fredrik som är lite rädd för sitt eget blod mår illa men biter ihop. Vi tar sikte på Oxberg och trampar vidare. Halvvägs dit passerar vi Evertsberg och njuter därefter av en fantastisk nedförsbacke på asfalt. Underbart att slippa skaket i underarmarna för en stund.
Tiden går fort. Fyller på blåbärssoppa-tanken i Oxberg och plötsligt är det bara 29 km kvar. Jag har inte en enda gång känt mig trött eller slut på energi. Allt flyter och nu har vi målvittring.
Med 10 km kvar börjar huvudet tröttna lite. Kroppen är stark men de där eländiga groparna tär på tålamodet. Vill cykla asfalt…
Passerar Eldris (86 km) och nu är det bara nerför kvar. Fredrik verkar ha drabbats av hemlängtan och kör som en galning. Jag som är lite fegare får tänja på mina våglighets-gränser för att hänga med. Sicksackar mellan spåren, stundtals utom kontroll. Hinner ifatt och ber om lite långsammare tempo. Har jag inte kraschat än behöver jag inte göra det nu…
Plötsligt ser jag kyrkan i Mora och vet att stunden är kommen. Nu ska jag få passera under den klassiska Vasalopps-skylten. Fredrik lägger sig bakom för att filma mig på målrakan. Ser barnen och mamma längs vägen och blir alldeles glad. Vinkar samtidigt som benen ökar farten. Fortfarande pigga och glada.
Effektiv cykeltid 4:03. Officiell tid 4.26.41.
Cykelvasan blev en spännande upplevelse, en känslomässig berg- och dalbana, där jag stundtals kände mig så himla bra, men lika ofta räddast i hela världen. Att bli omcyklad av en klunga tokfokuserade cyklister samtidigt som man inte har någonstans att ta vägen är minst sagt läskigt.
Men det är som att föda barn, man glömmer så lätt. Just nu känns det faktiskt som jag skulle kunna tänka mig att göra det igen ( inte föda barn då alltså…). Och för den underbara blåbärssoppan hade jag kunnat ta det på skidor också. Men det skulle jag aldrig någonsin säga offentligt…
30 Kommentarer
Dessi
11 augusti, 2012 kl 19:59Det där var riktigt grymt cyklat! Grattis! :D Tyckte själv att det var svårt att hålla hastigheten uppe då jag körde 45-kilometaren igår. Såg dessutom två riktigt läskiga olyckor med mycket blod så jag undrade vad det var för dödslopp jag hade gett mig in på.
Tyckte dock att det var riktigt skojigt och är redan sugen på mera cykling :)
Träningen och livet
11 augusti, 2012 kl 20:13Härlig race-report, ni verkar haft en bra dag och jättebra tid.
Moa goes fit, fast and fab.
11 augusti, 2012 kl 20:43Grattis! Riktigt bra jobbat!
Helena
11 augusti, 2012 kl 20:58Åh vilken härlig historia – tack för att jag fick hänga med hela vägen! Grymt jobbat Anna!!!
Jonna
11 augusti, 2012 kl 21:13Grattis! Hoppas få se dig medverka i Vasaloppet snart! På SKIDOR!
Anna (orka mera)
12 augusti, 2012 kl 11:40Hehe, att jag alltid ska prata innan jag tänker… Fast ja, det kommer att ske, frågan är bara när!
Uppochhoppa
11 augusti, 2012 kl 22:49Grattis och Bravo! Himla härlig läsning. Grioparna från hell var lite läskiga för oss rotälskare också, särskilt i hög fart nerför och kamouflerade i gräs!
soffan
11 augusti, 2012 kl 23:06Åh, vilket äventyr! Heja dig :D !!!
Richard J.
12 augusti, 2012 kl 01:05Vad gott! Stort grattis. Och inte en ”nella” så långt ögat kunde se, eller hur? :)
Richard J.
12 augusti, 2012 kl 01:07Hmm, hamnade som ett svar. Jaja, tror mitt meddelande når fram ändå. :)
Anna (orka mera)
12 augusti, 2012 kl 11:41Inte en endanellamen många vassastenar…
Malin
12 augusti, 2012 kl 07:15På skidor kan man ramla utan att det gör ont :-) Och det är ju så roooligt!
Johan
12 augusti, 2012 kl 09:13Härlig racehistoria! Bra jobbat båda 2! Blåbärssoppa går ju att fixa utan ett par brädor under fötterna. ;-)
Anna (orka mera)
12 augusti, 2012 kl 11:43Fast det är inte gott utan skidorna. Eller cykeln…
Sara
12 augusti, 2012 kl 09:43Grymt jobbat och bra kämpat i vimlet och balnd groparna! Det är som jag på obanad terräng, där är jag så försiktig att alla susar om mig, sen när man kommer ut på slätare stigar så kommer jag farande igen :)
Hoppas Fredrik inte blev allt för blåslagen.
Nina
12 augusti, 2012 kl 10:49Vilken härlig läsning!
Bra kämpat:)
Anna (orka mera)
12 augusti, 2012 kl 11:45Tack alla!!!
Träningsglädje
12 augusti, 2012 kl 17:28grymt anna. du överlevde och du gjorde det!!!! hoppas fredrik är okej också!
Carina
12 augusti, 2012 kl 22:16Grattis!!! Supergrymtbra jobbat!!!
Fredrik
13 augusti, 2012 kl 00:23Tack för omtanken. Nog är jag blåslagen, men mår helt ok. Anna sköter såromläggningen med bravur!
Nisse Krille
13 augusti, 2012 kl 09:33Spännande läsning och bra redovisning av Fredriks bistra min. Nu förstår jag vitsen med Cykelvasan (inte så lätt om man bara cyklat 10km på MTB själv!)…nio mil verkar inte alls som en kort sträcka!
Har själv funderat på Vasaloppet, så det är bara att säga till (-;
ps. Lite problem med aspect ratio i sista bilden. Leendet blir väldigt stort! ds.
Anna (orka mera)
14 augusti, 2012 kl 07:52Haha, så går det när man bloggar från en miniliten dator, då upptäcker man inte konstiga bilder… har ändrat nu men jag ser nästan lika galen ut :)
Vasaloppet sa du???? Tur att det är fullbokat nästa år, så jag får en anledning att skjuta lite på det. Jag och min stora mun :)
Malin
13 augusti, 2012 kl 13:11Så kul att läsa racerapport! Det gick ju jättebra för dig!
Lite läskigt ibland, men visst var det kul? Jag är jätteglad att jag cyklade.
Men som du säger asfalt är inte så dumt ;)
Anna (orka mera)
14 augusti, 2012 kl 07:55Det var kul hela tiden utom den värsta sträckan innan Risberg när jag fruktade för mitt liv :) Älskade känslan av att känna mig stark uppför. Det är inte ofta det händer… Bra jobbat själv också!!
Christian
13 augusti, 2012 kl 13:22Jätterolig läsning och vilken supertid! Klart inspirerande! Såg också hur många hade det tufft nerför. Men det är bara att ta sig ut och ha roligt i skogen så kommer du uppskatta de skumpiga nerförsbackarna mer än nått annat :) Det ger en hyfsad kick att flyga förbi alla i nerförsbackarna, oavsett underlag på CV. Sen att man såg era ryggar när det var plant, uppför eller asfalt är en annan femma :P
Lycka till nästa år!
Anna (orka mera)
14 augusti, 2012 kl 07:56Nästa år ???? Eeehhh, låt mig sova på saken!
lisa
17 augusti, 2012 kl 11:07Härlig rapport! jag som funderat på att köra den någon gång blev lite avskräckt av terrängbeskrivningen dock:)
lisa
17 augusti, 2012 kl 11:07Härlig rapport! jag som funderat på att köra den någon gång blev lite avskräckt av terrängbeskrivningen dock:)
Anna (orka mera)
17 augusti, 2012 kl 14:48Nej bli inte avskräckt! Vågar jag så vågar du. Det var riktigt jobbigt ett avsnitt innan risberg (då jag var rädd på riktigt). Annars var det mestadels överkomligt. Men jag ska ärligt säga att det var lite trixigare än jag hade väntat mig. Inte med rötter och större stenar, för det fanns nästan inte alls, men gropigheten i marken har jag inte stött på någon annanstans så det var nytt, främmande och svårcyklat.
Andréa
18 augusti, 2012 kl 00:25Stort grattis! Det verkar ändå lite roligt att cykla mtb :)