Det är mer än ett år sen jag kände mig som en riktig löpare. Sedan dess har jag varit skadeskjuten löpare, rehabande löpare, och joggande löpare. Ostrukturerad.
Sedan jag började med mitt marathonprogram i förra veckan känner jag mig riktigt seriös. Snabbdistans och backintervaller är något helt annat än att myslöpa. Det är faktiskt inte mysigt alls. Men sjuhelsikes bra träning.
Backen på bilden ser ganska flack ut, men suger som attan. Till toppen kan man ta sig på tre sätt. Jag provade alla. För det stora nöjets skull.
Nöjsamt var det nog även för de två killarna som valt att lägga sig att sola precis där den brantaste stigen når toppen. Det är nog inte varje dag man har näradödenlöpare snubblandes över picknickfilten.
14 Comments
Hilda
13 juli, 2012 at 09:53Ha ha… jag känner igen känslan, det är alltid någon som väljer den högsta punkten (bäst usikt såklart) som picknickplats. De ångrar sig nog när en flåsande, rödmosig och svettig jag sprang förbi mellan 5-10 gånger ;-) St. Hans e grymt!
Anna (orka mera)
13 juli, 2012 at 23:09Älskar St Hans. I alla fall före och efter… precis under tiden är jag inte lika förälskad :)
annajohanna
13 juli, 2012 at 12:24Den där soptippen är inte att leka med ;-)
Johan
13 juli, 2012 at 16:18Och sol hade du. :-)
Jag har lärt mig att koppla bort vad omgivning kan tycka och tänka. Brukar vara nog jobbigt ändå utan att lägga energi på det. :-)
Anna (orka mera)
13 juli, 2012 at 23:11Precis. Blir man tillräckligt trött struntar man i omgivningen. Är det riktigt illa orkar man inte ens torka snoret :)
A
13 juli, 2012 at 19:04Krypa, gå och vad kan de tredje va? :)
De får skylla sig själva som lägger sig där. Jag lät likadant i marknadsloppet och tjejen som drog mig runt var nog lack på mig!
Anna (orka mera)
13 juli, 2012 at 23:11Grodhopp såklart, vad annars? Testa det om du törs :)
Helena Z
14 juli, 2012 at 00:44Fotot ljuger – den suger verkligen rejält. Roade mig med att springa upp- och nedför den i tisdags :-) Då satt det ett stort gäng ungdomar i ring uppe på toppen; dock tillräckligt långt upp för att vara ur vägen för mig och andra som rände upp och ned. De verkade mest betrakta oss löpare som ett pittoreskt inslag i miljön :-)
Västgötskan
14 juli, 2012 at 10:36Tycker den ser fullt tillräckligt seg och jobbig ut! Backintervaller är alltid backintervaller. Är det brant ger man järnet. Är det flackt ger man järnet (och springer lite fortare) så blir det ändå lika jobbigt..! :-D
Sara
14 juli, 2012 at 11:08Den backen är bra, den. Speciellt som de tre vägrn på toppen bjuder på olika former av bckträning. Nästa gång ska jag hänga på!
Anna (orka mera)
15 juli, 2012 at 17:42Så gärna! Alltid kul med sällskap!
Sara
14 juli, 2012 at 11:09Den backen är bra, den. Speciellt som de tre vägrn på toppen bjuder till olika former av bckträning. Nästa gång ska jag hänga på!
Linda Andersen
17 juli, 2012 at 08:41Ja, hemma ju!
Den backen är verkligen effektiv :D
Anna (orka mera)
19 juli, 2012 at 08:34Lyckost dig, det gäller ju att bo på rätt ställe liksom! Nästan så jag ångrar mig att vi flyttade därifrån. Vi bodde ju PRECIS där….