Så nära men så långt bort…

Måndag.
Dör brodd-döden. 15 km på underlag som växlar mellan barmark, isgata och frusen knölig is. Broddar som klämmer åt tårna och stoppar all cirkulation. Brinnande framfötter, onaturligt löpsteg. Min första löp-utlösta blåsa ever på stortån. Svär att aldrig använda broddar mer.

Tisdag.
Coach F klickar i smyg hem ett par Icebugs till mig, med motiveringen att han aldrig skulle låta väderförhållanden hindra honom från att cykla ute. Då borde jag ha rätt till väderanpassade löpskor. Fint tänkt!

Onsdag.
Vägrar broddar och Icebugsen har ännu inte kommit när det är dags att ge sig ut. Springer på de piggaste benen och väljer gatorna med omsorg. Fungerar fint trots att löprundan blir mindre skojig. Fram och tillbaka längs Kävlinges autostrador.

När jag kommer hem står ett par Icebugs i hallen. Blir lycklig in i själen. Det blir man av skor. Men de ser små ut. Trots att storleken är den samma som jag brukar. Provar. De sitter precis, men saknar viftutrymme. Skulle nog ha haft en halv storlek till.

Så de förblir oanvända. Nu är det bara att hoppas Löplabbet Malmö har rätt storlek till mig, annars var det här så nära Icebugs jag fick komma i år…