Svettiga och glada på Playitas
Idag kom vi in på en intressant diskussion på jobbet (igen!). Idag funderade vi på om det fungerar att vara tillsammans med en person som inte alls delar samma intresse för träning. En person som inte förstår tjusningen i runner’s high eller hur man kan prioritera ett svettigt kettlebellpass framför en fika på stan.
Och när jag tittar närmare på mina vänner och bekanta är det inte många par där bara den ena tränar. Oftast tränar ingen eller båda. Är det så att man hittar varandra pga gemensamma intressen eller att träningen liksom smittar av sig (eller soffhänget)?
I mitt och Fredriks fall är det solklart.
Han var gymråttan. Bred som en ladugårdsdörr, stark som Hulken. Jag var Melroseplace-tjejen. Med fötterna i raggsockarna och fleecen på. Varm blev jag av varm choklad, inte av träning.
Men jag var inte svårövertalad, snart var jag också frälst. Föremålen har växlat, både för honom och för mig. Han är ingen ladugårdsdörr längre, utan mer två stora cykel-lår. Jag har gått via step/aerobic till där jag är idag, med löpning, spinning och cykling som favoritsysslor.
Hans träning smittade av sig på mig och vår relation funkar bäst när båda tränar. När jag är förkyld blir jag galen på att han måste träna jämt. Jag blir galen på hans träningsprat. Det är en himla tur att jag bara är förkyld varannat år…
Vår träning genomsyrar det mesta. Allt från vardagsliv till våra semesterresor. Tänk om han hade spelat schack, hur hade jag då kunnat lura med honom till Playitas???
Så funkar det för oss. Hur funkar det för er?
21 Kommentarer
i min lilla lilla värld
21 november, 2011 kl 14:19Jag gör just nu mitt bästa för att frälsa min man, men det går inte riktigt så fort som jag vill. Dock kör han ett tabata pass jag satt ihop i just detta nu och det är ju inte fy skam =)
Susan
21 november, 2011 kl 14:32Min andra hälft tränade. Men annat, när vi träffades. Jag var inte alls sugen på att ha honom efter mig i löpspåret.. men han tyckte själv att kan hon så kan jag. Så när jag nu har haft ett år av motgång så har han tagit sin första mara, ulta och sprungit fjällräven klassik, bara sådär. Väldigt påfrästande för mig som hatar att inte kunna träna.. Nu är jag frisk igen.. och pågång. Måste medge att det är bättre att löpa långpass en lördagkväll istället för att gå på puben eller hänga i soffan! Och sådant hade nog inte fungerat i längden om det bara var jag som var frälst..
helena
21 november, 2011 kl 14:52Min kille har alltid hàllt pà med nàgon slags träning, fràn elitgymnast i tonàren, till att lära sig àka skidor och snowboard typ samtidigt pà ett par àr precis innan 30 fyllda.
Däremot hatade han att löpa. Ja, om det inte var orientering dà. Sà fick köra mina rundor själv de första fyra àren. Lyckades lura med honom ca 1 gàng om àret och gjorde dà làtsasorienteringsrundor. Inte ens när jag sprang barfota kilometer efter kilometer pà Nya Zeelands vackra stränder och pratade lyriskt om det efteràt sà veknade han.
Men sen sà läste han ’Born to run’ för ett par mànader sen, och nu springer han snabbare än mig. Kul med sällskap och bra att han nu agerar morot och fàr mig att springa utanför min comfort zone. Och visst blir det mycket lättare att ta sig ut och springa en gràduskig kall novembersöndag när man är tvà om att peppa varandra!
Coyntha
21 november, 2011 kl 15:47Det är inte alla som båda tränar i familjen. I min det är bara jag och barnen. Jag har tänkt många gånger hur roligt skulle vara om vi båda gjorde det!
Men men… han stödjer mig mycket! Alltid! Han lagar mat medan jag tränar, han följer mig på nästan alla mina lopp och är min personlig fotograf!!
Men framför allt han är min supporter nummer ett!
Det funkar! :)
Kram
Johanna
21 november, 2011 kl 15:52Hos oss är det bara jag som tränar. Eller ja, min sambo tränar sporadiskt. Han kan springa ibland (snittar kanske 2 pass/månad eller så), cykla ibland och gå på gym ibland. Och så promenerar han med hunden. Men frälst? Njäe. Men så är han ju en supertalang i alla fall och springer 30 km:s terränglopp på 2.30 och cyklar 106 km landsväg på 2.50. Rättvist? Njäe.
Coach F
21 november, 2011 kl 18:10Puss <3
Jenny
21 november, 2011 kl 18:20Både jag och min kära man älskar träning och har förståelse för at vi behöver vår träning för att fungera! Tror det underlättar en hel del…hur motiverar men för en icke insatt person att jag ska ut och springa en fredagkväll eller åka på träningsresor t ex?
Andréa
21 november, 2011 kl 18:28Jo, båda tränar. Jag tränade mest i början och så även nu. Men han är snabbare ändå :)
Emelie
21 november, 2011 kl 18:45Vi tränar också båda, även om jag tränar lite mera (och pratar träning MYCKET mera…). Och när det är lopp hjälps vi åt och fixar och donar. Det är superkul och jag hade tyckt att det var tråkigt om han inte tränade alls, om han inte alls ville hänga med. Lobbar just nu för att få med honom på ännu fler upptåg dock :)
Snorkkis
21 november, 2011 kl 19:50Vi tränar båda två, men jag tar nog det hela lite allvarligare och tränar mer. När jag kom i mål på St. maran i somras anmälde jag oss båda till nästa år – för att säkra långpass sällskap till vintern :)
Maria
21 november, 2011 kl 19:52Jag tror att det viktiga är att den andra förstår hur viktigt det är med träning och det är svårt att göra om man inte är biten själv. Sen spelar det inte så stor roll om det är olika träningsformer även om det såklart är kul att kunna träna tillsammans ibland. Själv har jag gått från att avsky att gymma till att älska det :) efter att ha träffat en gymråtta.
Lisa
21 november, 2011 kl 23:03Det går faktiskt att vara tillsammans med en icke-träningsfanatst. Fast det underlättar ju att han har massor av andra intressen. jag tror att det viktigaste är förståelse för att träningen tar tid. man kan inte vara tillsammans med någon som irriterar sig över att få vänta med söndagsaktiviteten tills efter långpass/gymträningen är avklarad;)
Kerstin
22 november, 2011 kl 00:08Va härliga ni är. kram
Thomas
22 november, 2011 kl 05:25Hos oss är det nästan en förutsättning att det bara är jag och barnen som tränar pga. all logistik osv.
Även om jag i perioder har försökt dra med henne ut så är det i slutändan en persons egna vilja som är viktigast.
Vill man inte så vill man inte.
Men det är ju rätt gött att ha den där egentiden samtidigt som man håller sig i form:)
Jonna
22 november, 2011 kl 10:08Jag och JW dejtade faktiskt i skidspåret och simbassängen… roligare än bio och fika :) Utan vårt gemensamma intresse hade vi nog aldrig blivit tillsammans.
Åsa H
22 november, 2011 kl 10:44Tror helt klart det stärker en relation och att man tar vara på den på ett annat sätt om man har ett gemensamt intresse runt träningen. Jag har alltid tränat mkt men inte min man förrän för två år sedan. Då började han springa med mig och sedan köpte han en cykel och sedan köpte jag en cykel så nu är vi glada cyklister som åker runt och cyklar lite varstans i Sverige och det är så roligt!! Vi har klart kommit varandra närmare genom träningen!
Anna (orka mera)
22 november, 2011 kl 17:06Tack alla för att ni delar med er! Superintressant att läsa om era erfarenheter!
Anna
22 november, 2011 kl 21:20Vi tranar nu bada tva men nar jag traffade min kille sportade han inte alls. Det ar kul att han varit sa pigg pa att borja men mindre kul nar han overglanser mig i alla sporter helt plotsligt. Jag har spelat tennis i 5 ar, han i ett ar men vinner alltid nu for tiden. Jag larde mig surfa innan honom men nu ar det han som ar bast. Han springer snabbare… Arrg!! Det ar orattvist! /Anna
mikael
25 november, 2011 kl 22:47Hemma hos oss är det bara jag som tränar. Som tur är har min fru andra intressen och hittills har ingen av oss sett det som ett problem. Faktum är att jag tycker det är ganska skönt att få egen tid. Men visst hade det varit kul om vi hade kunnat göra nåt långpass eller så tillsammans.
Sedan drygt tre veckor är vi i Colombia för adoption. Det har blivt 3-4 slöpass och jag mår inte bra av det. Blir lätt rastlös och godissuget tar över.
Jonna
14 december, 2011 kl 20:36Skrev ett inlägg delvis utifrån detta inlägg… länkade till dig så hoppas inte det räknas som idéstöld ;)
Anna (orka mera)
14 december, 2011 kl 23:59Anna – orättvist är bara förnamnet! Så är det här hemma också. Fredrik springer 4 gånger sen slår han mig på Lidingö…
Mikael – Nej man mår inte 100 när man slöar till. Men colombia måste ju vara spännande. Hoppas allt går bra med adoptionen!
Jonna – helt ok :) :)