Det är när man tycker att en minuts löpning är våldsamt långt och jobbigt som man undrar om man verkligen är en maratonlöpare eller om man bara drömt…
Men det spelar ingen roll för jag har sprungit. 10 x 1 minut. Fint och försiktigt, i så mycket Pose jag kunde uppbringa (dvs väldigt måttligt…). Och knät sa ingenting. Varken under tiden eller efter. Ett litet steg för mänskligheten men typ julafton för mig!
9 Kommentarer
Ingmarie
23 oktober, 2011 kl 19:11Visst är det märkligt hur fort autopiloten lägger av! Men den vaknar snart igen och allt blir precis som vanligt! :-)
Johan
23 oktober, 2011 kl 20:07Det beror ju på vilket tempo du håller under den där minuten. Mina 1 min intervaller på löpbandet är alltid jobbiga. :-) Men visst kan de också kännas väldigt lååånga.
Träningen och livet
23 oktober, 2011 kl 21:52Härligt!
Ulrika
24 oktober, 2011 kl 09:22Hipp hipp hurra!
BoelMaria
24 oktober, 2011 kl 18:56Grattis!
Sara
24 oktober, 2011 kl 20:24Wohoo!
Lotta
25 oktober, 2011 kl 12:26Hej!
Har du provat akupunktur för ditt löparknä?
Jag har börjat gå hos Akupunkturstudion i Helsingborg för mitt knä. Har visst en låsning inne i sätesmuskeln som går ner i benet och upp i kroppen. Efter några behandlingar så tycker jag redan att det blivit bättre.
Kanske värt att prova??
Lycka till!
Anna (orka mera)
25 oktober, 2011 kl 13:28Lotta – har inte provat men faktiskt funderat mycket på det. Ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig att förvandlas till en nåldyna :)
Lotta
25 oktober, 2011 kl 14:08Om du bestämmer dig för att prova så kan jag varmt rekommendera Tobias Schön på AkupunkturStudion i Helsingborg. Fler som håller på med idrott på olika plan går till honom och är nöjda. 350kr/gång.
:)