Att springa 10 km när alla andra springer 21 km inbegriper ett visst mått av avundsjuka. Att vilja vara med om det roligaste men tvingas nöja sig med second best. Uppladdningen är inte den samma och känslan efteråt är inte jämförbar. Inte samma känsla av utmattning. Inte samma feel-good i kroppen. Antiklimax.
Dagens stora dilemma var om jag skulle värma upp eller inte. Jag visste att jag hade 5 km smärtfri löpning innan knät skulle protestera, skulle jag verkligen ödsla några av dessa INNAN loppet? Att starta genomkall kändes inte heller som någon bra idé, så jag hoppsa-skuttade lite i sidled och fick väl upp pulsen strax över 65… nåja, det fick duga.
Starten gick och farten kändes rätt långsam. Benen svarade inte riktigt som jag hoppades på utan kändes småtunga och med ett litet stänk av mjölksyra. Insåg att det förmodligen inte skulle gå fortare än 50 min.
Tills jag kollade klockan och insåg att jag öppnat i 4:21-fart ouppvärmd. Kanske orsaken till syra och småtunga ben…
Lugnade ner mig och försökte hitta en bra rytm. Med jämna mellanrum njöt jag av utsikten men för det mesta svor jag över den stundtals obefintliga asfalten. På asfalt är jag stark, på mjukt underlag tappar jag driv.
Efter 6 km var jag ordentligt trött och undrade hur jag egentligen skulle orka i mål. Knät hade dessutom börjat bråka och benen kändes fortfarande rätt sega. Började bli omsprungen av folk som startat lite smartare. En situation jag inte brukar behöva uppleva, men som var otroligt jobbig mentalt!
Haltade mig fram till målet och kom i mål på en niondeplats med tiden 43:49. Tidsmässigt inget att hänga i julgranen, men med tanke på min ytterst sparsamma löpträning försöker jag vara nöjd. Måste dock erkänna att jag inte lyckas speciellt bra med den biten.
Nöjda kan dock mina vänner och min dotter vara. Vännerna krossade pers på löpande band och dottern lyckades nästan hålla jämna steg med självaste Stålmannen i sitt 400-meterslopp.
Daniel under efterlängtade 1.23. Erik, Malin och Andreas persade även de!
Idag var alla andras dag. En vacker dag är det min dag. Lite rehab på det!
10 Kommentarer
anneliten
20 augusti, 2011 kl 19:22De var ju efter omständigheterna jättebra ju! Och bättre än jag någonsin sprungit milen på… Grattis!
Cattis
20 augusti, 2011 kl 19:38Jag var oxå i Halmstad i dag och spang halvmaran. Årets utmaning och mål. Jag ville springa runt 2 timmar, blev 2.05.50. Nöjd med att ha klarat det,
Grattis till din fina prestation
Kerstin
20 augusti, 2011 kl 19:50Det gick ju hur bra som helst! grattis Anna <3
Västgötskan
20 augusti, 2011 kl 20:12Jättebra tid ju, om du själv gissade på 50 min! :-)
Ingmarie
20 augusti, 2011 kl 20:36GRATTIS! Nu håller jag tummarna stenhårt för att knät håller! KRAM
Daniel
20 augusti, 2011 kl 21:56Lika kul som alltid att träffas och tack för hejandet! Hoppas verkligen ditt knä blir bra snart så du kan släppa på för fullt. Jättefin tid med tanke på omständigheterna och formen sitter där! :)
Lisa
20 augusti, 2011 kl 22:07Bra jobbat! Men jag förstår känslan… Inte kul att göra något ”halvdant”. Jag hoppas verkligen att du blir bättre i ditt knä. Du är en stor inspirationskälla!
mary
21 augusti, 2011 kl 11:06haha, du HALTAR i mål på 43 min. Du är ju bara bäst!
Anna (orka mera)
21 augusti, 2011 kl 22:01Anneliten – ja det var väl det. Men det är väl just det där med ”efter omständigheterna” som förtar glädjen lite. Jag vill ju springa som vanligt.
Cattis – glad för din skull! Bra jobbat!
Kerstin – tack tack!
Västgötskan – jo det kändes så i kroppen. Så man får väl vara glad att man hade fel :)
Ingmarie – kan du hålla lite hårdare? Det gör ont idag…
Daniel – hoppas lite lätt jag med. Hoppas det kan lätta snart!
Lisa – Tack tack!
Mary – hehe :)
mikael
22 augusti, 2011 kl 12:25Kul att hälsa.
Trots allt tycker jag du har gjort en riktigt bra tid.
Fast jag vet hur frustrerad och lite småarg man kan bli om man vet att kapaciteten finns för bättre tider.