Siffernörd goes SCHITZO

Ni som följt mig ett tag vet att jag är siffernörd. Att jag har svårt att sluta cykla på 89,9 km och ofta springer någon extra krok runt tomten för att få ihop jämna tal.

I sin mer extrema form resulterade det förra sommaren i att jag och Fredrik (som är likadan) missade ALLA mysiga uteserveringar längs vår cykelväg till Umeå. Våffelhaken låg nämligen väldigt sällan på 50 kilometer eller 100 kilometer. KOMMA NOLL NOLL. Istället åt vi ofta våra jordgubbar på busshållplatser och andra mindre romantiska ställen (bara för att upptäcka efteråt att kafét med de hemmagjorda kanelbullarna låg bara 1 km längre fram…).

Dagens cykeltur skulle vara två timmar. Ni vet 120 minuter. Coach F hade programmerat Garmin i två olika pulszoner. 6 minuter på 80% varvat med 6 minuter på 65%. Gånger 6.

Efter avslutade intervaller hade jag 40 minuter kvar. Och ett ovanligt fint snitt: 29,9.

Nu återstod uppförsbackarna. Insåg att snittet skulle sjunka men 29,8 tyckte jag var en fin siffra att kämpa för. TJUGONIOKOMMAÅTTA.

Tryckte på. Med en mil kvar började ena benet protestera:

– HÖRRÖ PUCKO sakta ner. Fortsätter du så här får vi inte ihop 120 minuter.

Saktade ner. Varpå andra benet slog bakut:

– SEGPROPP, öka för tusan. Annars ser inte snittet bra ut!

ÖKA, SAKTA NER. Ena benet i krig med det andra.

En mil total schitzofreni.

Och hur slutade det?

Snitt: 29,7 km/h.

Tid: 1:57:30

Varken hackat eller malet. Båda benen förlorade. Att ha två mål var uppenbarligen ingen höjdare.

Och nu säger vän av ordning att jag borde ökat OCh kört en extrarunda. Så hade båda benen vunnit. Och det är ju sant…