Aktuellt

Att inte få äta kakan…

DSC_0163
Efter 40 km går det lättare…

Jag är extremt trögstartad på mina löprundor. Första kilometern är alltid pest. Ansträngningsmässigt känns det som jag springer jättefort, men på klockan går det sakta. Det tar minst 5 km innan jag tycker det flyter. Ibland 8.

Därför är mina ordinerade 5 km – rundor ganska tråkiga. Som att slita av pappret på julklappen men inte få röra det som är i. Som att värma maten men inte få äta den. Om ni fattar.

Och då förstår jag plötsligt de som tycker det är tråkigt att springa. För de kanske också är trögstartade och skulle behöva springa 8 km för att hitta flytet. De kanske helt enkelt springer för kort för att hitta dit. Kan det vara så enkelt? För hur kan man annars inte tycka om att springa?

Bara en söndagstanke…

17 Kommentarer

  • Svara
    Johanna Lans
    24 juli, 2011 kl 10:20

    Haha en annan är död efter 5 km :P

  • Svara
    Helena
    24 juli, 2011 kl 10:26

    Jag är med på tanken, även om det ”bara” tar 3-4 km för mig… Det är en intressant söndagsteori.

  • Svara
    Thomas
    24 juli, 2011 kl 11:34

    Håller med… första 6-7 är jobbigast… sedan kommer flytet:-)

  • Svara
    Julia
    24 juli, 2011 kl 11:48

    Jag håller med om att de första kilometrarna är värst. Men samtidigt finns det en tröst i att veta att man klarat av det jobbigaste.

  • Svara
    johan
    24 juli, 2011 kl 12:12

    Själv har jag problem med att bromsa de första kilometrarna. Benen har för mycket spring i sig. Men inget slår den känslan som man ibland får efter några km, när man bara flyter fram, det finns ingen stopp, man ökar och ökar men kroppen bara säger ”Give it to me baby! I can take it!” Svårslagen känsla. :-)

  • Svara
    Gert
    24 juli, 2011 kl 12:16

    Hej.
    Jag har sprungit mycket förr.Egentligen tyckte jag inte om det.Det var för att hålla mig i form.Jag sprang,på motionsninvå två marathon och flera halvmaror samt Yddingen runt,Hörby marknadslopp och andra lopp.Det var ju folkfester och lite roligare att springa men när jag tränade hemma fick jag ofta tvinga mig ut.Särskilt på vintern var det jobbigt.Men vill man inte åldras i förtid så får man hålla sig i form med något.
    Det var min söndagstanke.Ha en bra dag alla.:)

  • Svara
    johan
    24 juli, 2011 kl 12:24

    Måste bara tillägga att jag hade en sådan löpning igår, i ösregnet under sista halvan av min 21 km runda. :-)

  • Svara
    Sara
    24 juli, 2011 kl 14:51

    Det tar också en tre-fyra km gör mig innan kroppen fattat vinken. Men jag har accepterat att det går långsamt i början så då tycker jag inte att det är så farligt den första biten innan flytet kommer.

    Jag vet inte om det bara är jag, men jag har problem med att kommentera hos dig. När man kommer in på sidan så brukar ju datum och antal kommenterar stå i den rosa ”linjen”. Men den är bara helt rosa och jag kan inte komma åt att klicka på inlägget så att jag kan kommentera, utan bara gå in via listan över senaste kommentarerna till höger. Och det är ju inte alltid att någon har kommenterat på just det inlägget jag vill kommentera…

  • Svara
    johan
    24 juli, 2011 kl 16:02

    Sara; Det beror på vilken webläsare du har, IE har jag samma problem med, Chrome och Firefox funkar.

  • Svara
    Johanna
    24 juli, 2011 kl 17:50

    Jag är också trögstartad :)

  • Svara
    Västgötskan
    24 juli, 2011 kl 21:04

    Jag springer ofta ca 4 km rundor. Skulle man öka på det lite kankse… *funderar*
    Hur jobbigt menar ni med ”jobbigt”? Om man känner sig riktigt slut efter en 4-5 km runda blir det verkligen lättare?

  • Svara
    L
    24 juli, 2011 kl 21:18

    Började kuta förra året i oktober och fattade aldrig varför att jag alltid hade nära döden upplevelser de första 3km. Vidrigt var det! Men sedan läste jag nånstans att det är kroppen (och knoppen?) som behöver värmas upp. Nu när jag vet det så tar jag bara det lite lugnare och har extra peppande musik i lurarna första biten.

  • Svara
    Carina
    25 juli, 2011 kl 00:05

    Jag behöver också några kilometer på mig för att väcka kroppen. Fast ibland, om jag inte har sprungit på ett tag, då får jag hålla igen istället, fast det är inte så ofta :)

  • Svara
    Anna (orka mera)
    25 juli, 2011 kl 07:47

    Johanna – springer du inte för fort då? Annars är du kanske bara lika trögstartad som jag? Testa och se :)

    Helena – jag verkar onekligen inte ensam om min erfarenhet. Även om alla inte är riktigt lika trögstartade. Det lustiga i kråksången är att jag på lopp (även ouppvärmd som på maran) inte är trögstartad alls.

    Johan – den känslan är underbar. När man kommer på sig själv med att le när man springer. När inget liksom kan stoppa en. Att få den känslan på Västerbron på maran är lätt min bästa löp-upplevelse ever.

    Thomas – om några veckor är jag där! Fast då kommer det att bli tufft att sluta när jag fått njuta en kilometer av gottekakan!

    Julia – eller hur! Det var ett bra sätt att se på det!

    Gert – låter tråkigt. Har du hittat en träningsform du trivs bättre med nu? Känns som det är en förutsättning för att fortsätta, att man trivs med det man gör!

    Johan (igen) – grattis! Ösregn brukar kunna ta fram den där känslan. Man känner sig lite mer odödlig, lite mer som en maskin.

    Sara – vad konstigt! När jag var i Umeå hade jag samma problem på datorn där, men sen tänkte jag inte mer på det. Ska försöka hitta problemet.

    Johan – tack för info. Jag (eller Fredrik blir nog bättre) får kolla på det under dagen…

    Johanna – det verkar vara vanligt om man läser kommentarerna. Och det spelar ju ingen roll när man får springa länge. Därför är ju ultra ett bra val :)

    Västgötskan – nu vet jag inte hur mycket du springer så det är svårt att säga. Men någon gång kunde du ju testa att springa snäppet långsammare (så du inte blir riktigt slut) och istället någon kilometer extra. Jag skulle inte säga att jag känner mig ”riktigt slut” utan mer att det inte flyter. Andningen är tung, benen är tunga/stappliga och det känns som fort fast det går sakta.

    L – jo det är helt uppenbarligen så! Mer uppvärmning till folket!

    Carina – haha, det händer aldrig mig! När jag springer med andra dör jag första kilometrarna och förstår aldrig hur jag ska orka hela vägen. Sen kommer jag igång (och ofta är jag piggast på slutet!)

  • Svara
    Ingmarie
    25 juli, 2011 kl 09:53

    Nja… Jag tror snarare att de springer för fort i början och kroknar. Det är nog snarare som så att vi dels är olika och dels att ju ”finare motor” du har ju längre uppvärmning kräver du. :-) Plus att dagsformen förstås påverkar. :-) Härligt att det flyter på för dig nu!

  • Svara
    Gert
    25 juli, 2011 kl 16:57

    Jag sprang i nära 20 år.Sen blev det Gerdahallen och friskis&svettis.Det var roligare.Numera tränar jag på gym eller hemma .Jag har CD skivor med träning och band också.Utan skryt sa dom på blodgivarcentralen att jag har blodtryck som en tonåring.:)

  • Svara
    Johanna Lans
    25 juli, 2011 kl 18:25

    Kan nog vara så att jag startar för snabbt för vad jag egentligen kan men jag har ju ingen sån där fin klocka som många andra :P

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.