Varför kan jag utan att blinka snöra på mig skorna och springa 27 km. Utan att för en sekund tvivla på mig själv. Utan att någonsin ställa frågan: kommer jag att orka? Kommer det att göra ont?
Varför har jag ont i hela magen när det står 400-ingar på schemat? Varför är jag nervös? 400 små fåniga meter. 8 små fåniga gånger. Det är ju INGENTING. Ändå är jag livrädd.
Konstigt.
14 Kommentarer
Emelie
13 april, 2011 kl 10:18hahaha, du vet att I know the feeling… :)
Ann
13 april, 2011 kl 10:28Haha! Usch vilken läskig rubrik förresten, jag trodde det var nån läskig skada på gång och fick lite ont i magen. Kör hårt!!
Anna (orka mera)
13 april, 2011 kl 11:41Emelie – ja vad är det egentligen jag utsätter dig för! Tycker nästan synd om dig… Fast det är skönt efteråt!
Ann – hehe, nästan lite aftonbladet-varning på den. Fast för lite ”CHOCK” över det hela…
Emelie
13 april, 2011 kl 12:30Kom igen coachen, en liten intervall-chocks-rubrik får du kosta på dig! Annars får jag börja blogga igen och känna mig kränkt eller nåt… ;)
Thomas
13 april, 2011 kl 12:36För mig är det precis tvärtom:-)
Snabbdistans kan jag kasta mig ut i när som helst, medan längre distanser kans skrämma mig pga. skaderisken.
Gert
13 april, 2011 kl 14:43Springer du 400m?Är det lönt?:)Vad är det för schema?
Anna (orka mera)
13 april, 2011 kl 14:56Gert – ja det gör jag. På order av coachen. Vill ju bli snabb även på milen!
mikael
13 april, 2011 kl 14:59Hur var känslan i fötter och ben efter övergången till lättare skor?
Johan
13 april, 2011 kl 15:24Rubriken och bilden är rätt så talande om vad som stod på schemat. Kände väl igen mig…. :-)
Intervaller är inget kul alls. Brukar köra dem på löpband, är på något sätt lättare rent mentalt att köra dem där.
BoelMaria
13 april, 2011 kl 18:34Kanske för att intervaller är så himla trist…
Ingmarie
13 april, 2011 kl 22:36Därför att 400-ingar är sjukt mycket både jobbigare och smärtsammare. :-)
Helena Z
13 april, 2011 kl 23:13Du kunde väntat tills imorgon och kört med oss på CIP – vi har det på schemat den här veckan :-)
Anna (orka mera)
14 april, 2011 kl 06:37Mikael – Kändes fruktansvärt lätt, som att springa på moln (fast det var sjuhelsikes jobbigt). Blev lite trött i vaderna på nerjoggen, annars inget.
Johan – ja där har man inget val kan jag tänka, tappar du fart åker du in i väggen :) Fast jag tycker det är roligare ute. Dessutom flåsar jag som en blåsbälg och hade förmodligen skrämt bort alla andra på gymmet och blivit portad :)
BoelMaria – trist är det inte, bara jobbigt. Hade man fått springa dem i lite behagligare fart hade det varit jättekul :)
Ingmarie – mmmm. Det är förmodligen därför!
Helena Z – det hade ju varit en bra idé! Intervaller i grupp kanske inte framkallar lika mycket ågren. Eller? Nu ska jag in och surfa på björnstorp… Någon gång kanske jag får tummen ur…
Carina
14 april, 2011 kl 22:30Jag håller med, tycker också det är mycket mer nervöst att springa snabbt. Speciellt också då man ska springa det med en massa andra. Man VET ju att det kommer att bli SJUKT jobbigt liksom… Fast samtidigt så vet man ju också att man är vansinnigt nöjd efter!!