Kroppskännedom

Sverigepremiär i kortärmat

Idag fick jag kommentaren att det syntes lång väg att jag var löpare. En typisk långdistanskropp, hette det.

Fast jag håller inte med. När jag tänker en “riktig” löpare tänker jag mig någon mycket skrangligare. Två levande storkben liksom. Som kan stå med fötterna ihop och ändå få in en vattenmelon mellan knäna. Jag känner mig mer som en spinningkropp. Tanig upptill men ändå lite kraft i benen. Men vad spelar det för roll så länge den funkar som den ska!

Fast det där var bara en utsvävning. För nu skulle det handla om mitt testpass. Som funkade. 10 km smärtfritt.

Skulle springa lugnt men gick bananas redan efter 2 km. Bestämde mig för att varje kilometer skulle gå snabbare än den föregående. Oavsett lutning och motvind. Utan att titta på klockan (och bara genom att känna av min puls och min steglängd/frekvens) blev resultatet såhär:

5:25 – 5:07 – 5:01 – 4:59 – 4:56- 5:00 – 4:45 – 4:40 – 4:39 – 4:38

En enda miss längs vägen. Är det inte lite häftigt hur väl man kan känna sin kropp ändå?