När man inte kan springa så bra själv kan man alltid roa sig med att coacha andra. Fötterna nedan tillhör min adept.
Jag ska coacha henne i sin träning mot halvmarathon och igår gick startskottet. Med nervös mage och isande skånsk vind avklarades ett första Cooper-test. Dels för att ge en riktlinje om status och vilka farter det ska springas i, men även för att ha något att jämföra med vad det lider.
Och nu sitter jag här med mitt excelark och räknar. Lägger upp vecka för vecka. Närmare intervaller än så här kommer man inte när näsan fortfarande snorar. Men kul som attan är det!
Kul blir det också i eftermiddag. För då ska jag springa själv. På schemat 10 km lugnt och fint med bästa löparvänner. Längtar!
5 Comments
John
25 februari, 2011 at 13:46Kul att vara coach! Din adept kommer ju att spöa allt motstånd :)
Emelie
25 februari, 2011 at 16:31Tihi, säger adepten om det. Pannbenstransplantation, tack :)
Thomas
25 februari, 2011 at 20:50Spännande!
Och lycka till till Emelie, det kommer säkert gå jättebra! :-)
Ingmarie
25 februari, 2011 at 20:57Åh vad roligt! Var det det du funderade på? Om du skulle? Det kommer att gå jättebra oavsett!
Johanna Lans
28 februari, 2011 at 22:37*Skriver in sig som adept*