Att träna är en balansgång. Att träna tillräckligt mycket för att förbättra sin prestation, men tillräckligt lite och smart för att inte bli skadad.
Att bli skadad är skit. Det är först när jag är skadad som jag riktigt begriper hur lyckligt lottad jag är när jag kan träna obehindrat. När jag är hel och frisk tar jag det alldeles för mycket för givet.
Det finns olika skador. Riktiga skador och fåniga skador. Just nu har jag en fånig skada. Stukningen på Skåneleden förra fredagen var liten och fånig. Foten svullnade upp på utsidan, blev lite blå och sen gick det ner. Men kvar blev en smärta på insidan av foten. Det gör inte ap-ont men det småbultar hela tiden. Foten stör mig och gör sig påmind. Varje minut.
Det är inte värre än att det förmodligen gått över på en vecka om det inte vore för Markusloppet på lördag. Rötter, stenar och miljoner tillfällen att trampa snett. Riva upp.
Jag är livrädd men jag chansar. Tills dess löpvilar jag och hoppas att mitt läk-kött jobbar för högtryck. Efter lördag återgår jag till mitt liv som asfaltballerina. Terräng är rent för farligt för mig…
18 Comments
Thomas
17 oktober, 2010 at 15:10Usch… vad jobbigt!
Hoppas att det lägger sig!
Emelie
17 oktober, 2010 at 15:44Det ordnar sig coachen!!! Men efter Markusloppet går du bums till IMC. Bums. Så att du inte får kvar nåt. Skador suger noshörning.
Karin
17 oktober, 2010 at 16:14Åh vad trist med foten. Krya på dig och hoppas den läker fort!
Jesper
17 oktober, 2010 at 17:18Krya på dig och lycka till!
Jenny
17 oktober, 2010 at 18:08Fasen vad trist med skadan! Hoppas du snart blir bra. Löp-vilan borde göra susen! Håller tummarna för dig!
Daniel
17 oktober, 2010 at 19:13Inte roligt Anna! Hoppas det läker bra i veckan så du kan ställa upp på lördag. Jag har beställt SOL! :D
Andreas
17 oktober, 2010 at 19:37Du är med all säkert redo på lördag!
Hur vet jag det???
Jo, för att en envisare och mer tävlingsinriktad träningskompis är svårt att hitta…
Du skulle komma till start med ett ben i gips om det var så…och vinna ;)
Om nu dessutom Daniel beställt sol så kan du ju liksom inte bli hemma…
Vila på :)
Sara
17 oktober, 2010 at 20:04I know the feeling. Min höft envisas med att trilskas sen Lidingö och jag satt precis och tänkte att man tar mycket för givet. Det blir löpvila för mig också denna vecka – jag måste ju vara fit for fight till 8×1 mil!
Din fot läker nog fint under veckan, så kan du ge järnet på Skåneleden i solskenet tillsammans med Daniel!
Johan
17 oktober, 2010 at 20:22Lider verkligen med dig. Måste vara JÅTTE svårt att inte bege sig ut, när vi har sådant kanonlöparväder… Krya på dig!!
Andréa
17 oktober, 2010 at 20:27Usch hoppas det slutar göra ont snart!
anneliten
17 oktober, 2010 at 22:24Terräng stärker fotlederna – förutsatt att man inte vrickar sig… Att det läker, det är säkert. Men att springa på lördag? Det gör du väl bara om det känns bra, eller hur? För hur envis du än må vara så räknar jag dig till de smartare.
Anna (orka mera)
17 oktober, 2010 at 22:40Tack för er omtanke!
Daniel – sol låter bra. Det har jag också beställt, men jag brukar aldrig få det jag beställer…
Andreas – om jag kommer med benet i gips, lovar du att bära mig hela vägen då?
Johan – JÄTTESVÅRT är en bra beskrivning. PLÅGSAMT med för den delen!
Sara – ta hand om dig så kommer vi båda hela och funktionsdugliga till alla åtta starter den 13/11!
Anneliten – jag lovar att inte vara dumdristig! Vill ju gärna fortsätta tillhöra kategorin ”smart” :)
Ann
18 oktober, 2010 at 09:24Åh, HATA när det är så där!! Liksom på gränsen. Ärligt talat tror jag att det är omöjligt att avstå när det är så där på gränsen…
Usch, krya på dig, snabbt!!
Matilda
18 oktober, 2010 at 10:17Skador är aldrig roliga, huga. Men vila är den bästa medicinen, helt klart. Så krya på dig nu och pyssla om dig rejält!!
Andreas
18 oktober, 2010 at 11:20Självklart ;)
Ingmarie
18 oktober, 2010 at 22:10det är som min löjliga tå.Det onda är inte ens träningsrelaterat utan orsakat av att jag smällde i den i en flyttkartong! :-( Krya på foten!
Anna (orka mera)
19 oktober, 2010 at 09:39Ann – på gränsen är det värsta… Jag lyder dig och kryar på mig! Har faktiskt inte känt nått idag…
Matilda – I’ll do my very best!
Andreas – najs. Gips hemma någon???
Ingmarie – Så typiskt. Flyttkartonger är farliga saker. Krya på tån!
Dunceor
19 oktober, 2010 at 10:08Det är ju genom att våga balansera på denna gränsen som man faktiskt utvecklar sig. Det är lätt att ta ett steg över men tränar man smart och vilar rätt så kan man hålla sig på rätt sida =)