Etapp 1 – check!

Etapp 1 visade sig vara en pärs långt mycket värre än jag hade tänkt. Och det var VÄRMEN som var den största fienden.

Paketet från Craft kom kring lunch och vi lämnade Kävlinge 12.40 – dryga tre timmar senare än planerat. Eftersom hotellet vi skulle bo på stängde receptionen kl 20.00 fanns ingen tid över för mysiga badstopp längs vägen utan dagen blev mycket mer tuta och köra än vad vi egentligen tänkt oss.

Första 5 milen går smärtfritt. Någonstans under dessa första mil konstaterar jag att jag kan glömma det där med en snygg cykelbränna. Vi har solen bakifrån hela tiden. De kroppsdelar som teoretiskt skulle kunna se solens ljus är triceps, och vaderna. Varav vaderna ligger i skuggan av våra cykelväskor… Så, jag kommer få Sveriges brunaste triceps. YEY!

Vi fyller på vattenflaskorna och tar varsin Runekaka vid 50 km. Trampar sedan vidare. Nästan direkt domnar vänstertårna bort. Brukar aldrig hända. Fötterna känns svullna som fotbollar och det kändes som tårna brinner. Försöker ignorera smärtan men det gör SÅ JÄKLA ONT. En kort paus för att spänna upp skorna och skaka lite på fötterna. Trycket lättar lite och vi fortsatter.

Känns bättre någon mil och sen kommer det igen. Ont så jag mår illa. Fredriks fötter har nu också börjat domna. Tror det var värmen som fick fötterna att svullna. Trodde skorna skulle ta eld…

Siktet inställt på Markaryd (95 km) där vi planerar att stanna för en mellanmålspaus. Men kilometrarna går grymt sakta. Visste inte vad jag skulle göra med all smärta.

I Markaryd hoppar vi in på första bästa fik och köper varsin macka. Korvar ut fötterna ur skorna och låter tårna vifta fritt. Hinkar i oss nytt iskallt vatten och stretchar. Känner oss fortfarande överhettade och Fredrik häller ut en vattenflaska över sig. I den pölen som blir under honom råkar jag sedan sätta mig för att stretcha. Plaskvått i brallan är i och för sig skönt ur svalkningsperspektiv men kanske inte det optimala för att undvika skav.

 

En glass lyckas vi också pressa ner för att svalka kroppen inifrån. Förmodligen den godaste glassen jag någonsin ätit…

När vi sätter igång efter Markaryd är kroppen full med energi igen. Allt ont är borta och huvudet piggt! Hinner bara någon mil innan telefonen ringer. Det är Sydsvenskan som vill göra ett litet reportage. Jag får många frågor som avslöjar att han nog tycker vi är rätt galna. Fast jag gillar ju att vara galen…

Allt går bra fram till sista milen. Då vill inte kroppen mer. Träsmaken i baken har gjort sig påmind. Tårna har förlorat kontakt med omvärlden igen. Eller nej, de står i brand och öppna lågor. Vänster handen har domnat. Törsten är enorm och vi dricker och dricker. Att vi bara behövt lätta på trycket EN gång under 7 timmar,trots att vi druckit nära 5 liter, säger en del…

Räknar ner de sista kilometrarna. Det går långsamt. Jublar inombords när jag ser hotellet. Checkar in, duschar och lägger mig raklång på golvet och ringer barnen.

Etapp 1 avklarad. Nu återstår 9 till. Bara sova lite först. Och grogga resorb.