INGENTING kan stoppa mig!

Jag tvekade in i det sista. Med 5 grader, åska, ösregn och vindar på 10 m/s är det lätt att vackla. Så såg jag Daniels kommentar:

Är det någon som skulle ge sig ut i denna torktumlaren så är det väl du?

Då slutade jag vackla. Kan ju inte förstöra min image för lite regn. Fast “lite” var kanske fel ordval…

 
Dags att ta tjuren vid hornen och lämna bilens sköna värme…

Med buff OCH keps, jacka OCH regnväst för bästa möjliga skydd mot regnet…

Som tur var gjorde regnet uppehåll precis när jag skulle börja springa. Tutade på lite i början för att få upp värmen innan nästa skur. Med 95% risk för regn vet man liksom vad man har att vänta.

Benen kändes pigga och för en asfalt-löpare som jag var det rena julafton att få komma ut i skogen, bland alla illgröna boklöv. Luktade, sprang och njöt på en och samma gång. Och trampade i blöta pölar förstås. Så att varje sko blev några kilo tyngre. Klaffs klaffs.

Till skillnad från förra året höll jag mig springande i varje uppförsbacke. I någon enstaka nerförbacke tvingades jag dock lägga i bromsen och gå. Leriga stup, med stenar och rötter, lämpar sig inte för löpning när det bara är 11 dagar till Göteborg. Hann dock drutta på rumpan en gång innan jag drog den slutsatsen…

I Björnstorp övergick det lätta duggregnet till skyfall. Fast helt ärligt var det lite skönt. Sådär sjukt att det blir kul.

Som sig bör sprang jag vilse idag igen. Garmin pekade åt höger, Skåneleden (som jag trodde jag skulle följa) pekade åt vänster. Valde vänster. Det var fel.

Blev lite nervös att jag inte skulle hitta vägen till Skrylle. Fortsatte springa samtidigt som jag funderade på hur jag skulle förklara för räddningstjänsten var jag befann mig. Typ: “ jag står här vid ett grönt träd – kan ni hämta mig???”

Efter 19 km ser jag en efterlängtad skylt mot Skryllegården, SKRYLLEGÅRDEN 2 KM står det på den. Känner mig snuvad. Jag måste ha genat. 19 + 2 blir inte 23 km. Pinnar upp för de sista backarna fast besluten om att ta en extrarunda när jag kommit fram. Har man sagt 23 km kan man inte gena sig till 21 km. Så är det.

Fortsätter förbi parkeringen i Skrylle. 1 km till sen vända hem igen. Benen skuttar och är pigga. Gasar om några joggare i spåret som andas mycket tyngre än jag. Känns bra.

Blöt och glad närmar jag mig bilen. Struntar i stretchen, det är för kallt för sånt. Hoppar snabbt in i bilen, sätter stjärtvärmen på max och fiskar upp en Runekaka.

I DID IT! Och mitt pannben har ökat i tjocklek. Snart får jag inte plats i kepsen.