Vi siktade på 31 km men fick nöja oss med 26. Fjällen är liksom lite brantare än Gammliaspåret i Umeå (där vi senast åkte – för FYRA år sen!).
På hyrda skidor lämnade vi hotellet efter fruktost. När man bor i Skåne är det långt mellan skidtillfällena och helt uppenbarligen sätter det sina spår i både teknik och balans. Vet inte hur många gånger vi föll under det första varvet. De går inte att räkna på en hand i alla fall…
Snyggast var när jag hör Fredrik skrika ett dödsvrål bakom mig. Tar för givet att han håller på att köra in i mig (han har mycket bättre glid) och jag kastar mig handlöst till sidan rätt in i en snödriva. Han tittar förvånat på mig och kör vidare. Jag hade missuppfattat hela situationen, han hade visst bara avfyrat ett glädjetjut i nerförsbacken…
12 km före lunch och resten efter. I vanlig ordning missbedömer vi mörkret lite och får köra sista halvtimmen i skumt ljus. Vi har ingen möjlighet att urskilja spåren och nerförsbackarna känns därför aningen läskiga. Det är ju fortfarande fjällen vi ska nerför… Klarar eftermiddagsrundan med ett enda fall. Det är Fredrik som åker huvudstupa och landar på ansiktet. Med snö innanför varenda klädesplagg. Kan inte låta bli att småle lite.
Dagen avslutades med norskt julbord. Har aldrig i mitt liv sett så mycket mat på en och samma plats. Och så många efterrätter!! Har förmodligen aldrig varit så mätt heller. Nu laddar vi batterierna för morgondagens runda. 10 km ska vi i alla fall hinna innan den gemensamma brunchen.
4 Kommentarer
Felicitas
5 december, 2009 kl 21:17Hahaha! Vad jag skrattade igenkännande när jag läste! Och speciellt var det där med Fredriks glädjetjut! :)
Mitt fönster
6 december, 2009 kl 07:45Låter härligt! både skidåkningen och julbordet.
Andréa
6 december, 2009 kl 10:16Åh vad jag vill ja snö!! Låter helt underbart! (Eller ja, kanske inte att åka längd, det kan jag inte, men med snön!)
Anna (Orka mera)
7 december, 2009 kl 07:16Felicitas – haha, jo man har ju hållit på att skratta ihjäl sig minst ett par gånger varje dag. Tur att ingen filmade, för det hade kunnat bli nya sällskapsresan – milt uttryckt.
Mitt fönster – jajamensan. Riktigt gött!
Andréa – det kunde inte vi heller. Jag kan åka raktfram men fjällturer var en ny erfarenhet. Jobbigt som attan uppför och fort som tusan nerför….