Idag kom startbeviset till Stockholm Marathon. Läste igenom den lilla tidningen som följde med. Läste om alla tips inför loppet. Begrundade banan och banprofilen. Fick panik – vad tusan har jag gett mig in på??? Förtitvåtusenetthundranittifem meter, fattar ni hur många meter det är?
42 kilometer. Är jag tillräckligt förberedd? Håller benen? Håller hjärnan? Nu blev jag riktigt riktigt nervös. Hur dum är man som utsätter sig för sånt här? Och hur dum är man när man gör det EN GÅNG TILL?
5 Kommentarer
Anonymous
13 maj, 2009 kl 15:12Det kommer du fixa galant. Känner inte en till med så mycket ”jävlaranamma” som du har. Önskar jag hade lite av det själv. Viveca
Cia
13 maj, 2009 kl 18:08Nu har du ju med dig vetskapen att du klarar det. ;-)
BoelMaria
13 maj, 2009 kl 18:33Du som är så himla vältränad och förberedd behöver väl inte vara nervös?! Det kommer gå jättebra!
Snorkkis
13 maj, 2009 kl 18:55Absolut inga problem för dig, det fixar du fin fint! Värst vad alla börjar egga upp sig nu!
Anna (Orka mera)
13 maj, 2009 kl 19:32Viveca – ånä du har väl typ det dubbla! Fatta vilket team vi blir på vättern nästa år? :)
Cia – jo fast det var ju ett helt år sen….
BoelMaria – jag är alltid nervös. Det hör liksom till…. men det är jobbigt med alla fjärilar i magen !
Snorkfröken – ja det blir inte bättre av att läsa om alla andra som stirrar omkring… Gud vad jag längtar till den 30/5 klockan kväll…