My partner in crime

Oftast när jag skriver om Fredrik här på bloggen är det som min bittra fiende i löpsammanhang. Ni vet den där konkurrenten som man egentligen inte borde kunna slå, men så gör man det ändå och lyckan är fullständig.

Förrutom att tävla mot varandra (inte bara i löpning, man kan ju tävla i allt – just nu leder han till exempel tävlingen ”Flest-strumpor-på-golvet 2008”), tränar vi också tillsammans så fort vi råkar bli barnlediga. I år har vi gjort ett par crazy saker, varav 61 kilometers löpning på Skåneleden var det i särklass galnaste, roligaste, underbaraste och mest puckade. Och vi ville mer: sprang en 35 kilometrare i Umeå bland rötter och stenar, och började därefter planera för nästa års happening: VERTEX fjällmara 43 kilometer.

Så händer det. Fredrik får en syndig tanke – att han ska slå mig på Lidingö efter att ha fått tjejbäng i både Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. På en resa till Stockholm i jobbet väljer han att ta sig kommunalt ut till Lidingö och springer sista 19 km på Lidingöloppsbanan. Detta gör han i smyg när han borde ha shoppat snygga träningskläder till mig. Allt för att jag inte ska veta hans träningsstatus….

Men syndiga tankar straffar sig. Något konstigt händer med hans vad och han har inte kunnat springa sen dess. Han sprang förvisso själva Lidingöloppet men det gjorde knappast saker bättre.

Nu får jag starta ensam i Göteborgsvarvet och ensam på Stockholm marathon. Vem ska man nu dela sina nojor och sin Alkogel med? Vem ska man skåla i Vitargo med? Och hur ska det kännas att vara den enda som klagar på blånaglar och skav? Det känns jättetrist att springa själv men jag får ju trots allt en egen hejarklack nu så det ska väl kunna uppväga lite…

Det är värre med Vertex, där vågar jag inte springa själv. Jag som inte vet om jag ska höger eller vänster när jag kommer ut från en affär, kommer ju aldrig i livet att hitta vägen på ett BERG. Men jag vill ju SÅ GÄRNA vara med. Någon som har lust att ge min man en ny vad i julklapp???