Varje år efter Lidingöloppet är det samma sak: jag tappar all löpinspiration. Jag måste liksom ha ett mål där i slutet på vägen, för att finna motivation att ta mig fram. Och mål som ligger ända framme i maj känns för avlägsna. Även fast det rör sig om så skojiga saker som Göteborgsvarv och Stockholm marathon.
Det slog inte fel i år heller. Hade bestämt mig för att springa idag. Hittade på alla ursäkter för att skjuta fram det lite. Ni vet: det är för nära inpå maten. Eller för långt ifrån (tänk om jag blir hungrig!). Och jag måste dricka lite till först. Eller gå på toa. Och sitter inte strumpan lite knöligt, måste nog knyta om skon innan jag ger mig av…. och så vidare. I oändlighet.
Nåja, efter några timmar kom jag ut i alla fall. För jag struntar aldrig i det, jag bara skjuter på det. Som en enda lång snooze. Första 30 minutrarna gick jag igenom morgondagens bootcamp samtidigt som jag tvingade fötterna framåt. Men sen hände det. Alla löphormoner kom regnandes ner på mig, benen väcktes till liv, det mentala föll på plats, jag var starkast, snabbast och bäst.
Tog en extrarunda för att få suga lite på det goda. Det är härlig med löpning. Måtte jag inte glömma det fler gånger!
Inga kommentarer