Sprang hem från jobbet idag. Ja, det är ju inget märkvärdigt med det – i vanliga fall. 16 små kilometerar bara. Men idag gjorde jag en chansning och testade min fot. Den höll ju för 8 km i tisdags, skulle den palla det dubbla?
Efter fyra (FYRA!!!) steg kändes foten helt konstig, som om hela leden hade låst sig. Jag fick stanna och gå 100 meter. Försökte igen och då hade det släppt. Kunde sen springa hem hela vägen utan känning någonstans. Börjar känna mig mer och mer säker på min fot och vågar t om titta på utsikten i bland. Så det glädjer jag mig åt så här på kvällskvisten.
Dessutom persade jag. Vägen hem från jobbet kan jag ut och in och bak och fram. Det spelar ingen roll om det är medvind, motvind, ösregn eller 25 grader och sol. Rundan tar ändå 88 minuter. Spelar ingen roll om jag tycker det känns trögt eller om benen flyger fram, det tar lik förbaskat 88 minuter. Och så har det varit i ett års tid (oavsett träningsform). Men idag, halt och lytt, sprang jag hem på 86,30. Ni anar inte, det känns som jag är BOLT himself. Ehhh.
Inga kommentarer