Gårdagens löppass blev allt annat än vanligt. Hade nämligen placerat ut maken med videokamera på väl vald plats, för att filma min löpning.
Satte iväg på en kortare uppvärmning innan jag passerade kameran första gången. Ville ju inte filma mina lufsiga uppvärmningssteg, utan pigga varma ben.
Sprang förbi första gången.
-Jag har motljus, ropade maken
-Ställ dig på andra sidan då, flåsade jag
Sprang förbi andra gången. Och precis som pulsen ökar 20 slag när man mäter vilopulsen, eller som att man aldrig kan le naturligt på kort, så kunde jag inte springa normalt när jag visste att kameran stod där.
-Trippar du alltid så där när du springer?, frågade maken
-Ja det gör jag, fräste jag!
Och för varje vända var det något som var fel. Först efter 14-15 vändor var båda nöjda och glada. Kan tänka mig att grannarna längs vägen undrade vad som försiggick när jag kom springandes för femtielftegången på en cykelvägsstäcka på ungefär 20 meter.
När filminspelningen var avklarad fortsatte jag på min kortaste standardrunda, 6 km runt Furulund. Kände mig lekfull i benen och gjorde ungefär allt utom att springa rakt fram. Sprang hoppsteg: 1-2-hopp, 1-2-hopp… här snackar vi syra. Sprang upp och ner på trottoarkanter, rejsade mellan lyktstolpar och stapplade hem sista biten.
Träning när det är som bäst: lekfullt, spontant och skojsigt.
Bilderna från filminspelningen kommer inom kort. Måste bara få ordning på min kraschade dator först.
Inga kommentarer