Ibland gör man saker man ångrar. Men en sak som jag nog aldrig ångrat är när jag trots dåliga förutsättningar tagit mig ut och tränat.
Idag är en sån dag. Den tid jag hade till mitt förfogande var FÖRE klockan 07.00, jag behövde alltså ställa klockan långt innan tuppen ens funderat på att kliva upp. 05.15 pep den.
I Kävlinge finns inga gym öppna vid denna okristliga tid. Och eftersom jag fortfarande praktiserar löpvila var cykling det enda alternativet. Cykling är jätteroligt. Utom när det blåser. Idag hade Gud luft i lungorna, 11 m/s och säden på sädesfälten låg ner.
Här hade jag två val: stanna kvar i min varma säng eller ge mig ut och fightas med blåsten. Fast egentligen var det inget val, för jag hade bestämt mig redan igår. Det var bara att bita ihop och ge sig ut. Inte tycka synd om sig. Bara njuta av tanken på att andra förmodligen tycker man är knäpp.
För är inte det halva nöjet med att träna, att andra tycker man är konstig?
Så var det jobbigt då? Tjaaa, halva vägen kändes det som att cykla rakt in i en vägg. Trots att jag trampade och trampade visade cykeldatorn inte mer än 19 km/h. Som att cykla med ett gummiband runt midjan. Och jag skrattade hela vägen för mig själv. För när det blir tillräckligt jävligt så blir det bara komiskt.
Efter att ha forcerat vind i 35 minuter vände vägen hem och jag fick njuta av högre hastigheter. När det var som roligast rullade jag uppför en backe i 42 km/h. Då leker livet.
Nu jobb.
Inga kommentarer