Lite tight med tid gjorde att jag fick springa gårdagens intervaller lite för nära inpå middagen. Som tur var fick jag varken håll eller magknip!
Började med uppvärmning. Har inte sprungit med pulsklockan senaste tiden, men på intervallpassen är den super att ha som piska. Vet inte om det är för att batteriet är på väg att ta slut, men pulsen la sig jättehögt efter ca 4 steg och liksom fastnade där. Och även fast hela mitt sunda förnuft inser att det är klockan som blivit galen så stressar det mig ändå när pulsen ligger på 160 och jag knappt börjat springa. Så klockan förstörde alltså min uppvärmning. Kunde inte fokusera alls utan tittade bara på klockan som blängde tillbaka med stora fula HÖGA siffror.
När jag drog iväg på första intervallen kändes det som klockan hängde på. Troligtvis hade jag då blivit tillräckligt svettig för att signalerna skulle funka. Precis som tanken med intervallerna, blev det tokjobbigt. Körde 6×2 min med jogg emellan. Tycker det är skönt att köra två minuter. Det är tillräckligt kort och överskådligt. Man ser liksom slutet redan när man börjar intervallen.
Efter två intervaller kände jag att jag fick benen med mig och att de kunde tänka sig att samarbeta med mitt huvud. Det var skönt att få upp tempot och känna lite power.
Det största problemet för dagen hade inte med själva löpningen att göra utan alla de miljoner flygfän som hade party längs vägen. Och även om protein är bra för uthållighetsidrottare så finns det ju mer smakfulla varianter….Enda sättet att slippa få dem i munnen var att hålla munnen stängd. Och hur kul är det när man flåsar fram som en mindre älg i 180?
Inga kommentarer